Confessions of a smalltowngirl

Patrik 1.5 såg vi igår med andra ord!
Den var riktigt bra faktiskt, hade väl kunnat vara bättre, men den hade sina ljusa stunder den också.

Lite mörk humor, men även en riktigt kärleksfilm om ÄKTA kärlek.
Varning för starka scener för dom som är känsliga av sig.

Lillebror tyckte väl att det var lite pinsamt att sitta med mamma och storasyster och kolla på den.
Jag har inga problem med sådant, jag menar jag älskar Brokeback Mountain och har sett den mer än 1 gång.

Men det vart en mysig dag iallafall.

Fick shoppat lite också, inte alls mycket men lite..

Svarta Chinos, Gina Tricot

Svarta stövlar utan klack, Din Sko

Det var väl det ända jag behöver just nu så varför inte!

Men det blir mer shopping snart, jag är shopping galen så det blir nya kläder mest hela tiden tycker jag.

Fast alla säger, ”du har för mycket kläder”, så blir det aldrig för mycket för mig, det är snarare tvärt om, det är inte roligt att alltid ha på sig samma grejer, visst man kan kombinera, men när man sett samma kombination 100 gåner så behövs det lite uppfräschning faktiskt!

Vi käkade så gudomlig mat igår också, på biorestaurangen, jag käkade OBI WAN RIBS, honungsmarinerade revben, stora var dom också, och dom var så sjukt goda att jag bara vräkte i mig, åt upp nästan allting, för det var en gigantisk tallrik med pommes också, så dt var mättande, och så tog jag ett gott och välförtjänt glas vitt vin med.

Så det var tre nöjda människor som åkte hem vid 22.

En lördag med familjen kan inte sitta fel varje gång, ibland behövs det faktiskt, att bara få ägna tid åt varandra, speciellt jag då som alltid är på party varje helg annars, men det blev nästan en vit helg förutom vinglaset igår då.

Men det var gott och jag ångrar mig inte, haha!

Dags att ta på sig sina nya Chinos och springa iväg till Jimmy, eller snarare åka iväg till Jimmy, ska änga en hel dag åt honom idag, för en gångs skull!

ha det fint allihopa,

xoxo

Emmelie

Som sagt, hösten slog till tidigt iår, och med det, kylan.
Nu blir det varma kläder och tjocka sockar som gäller ända fram till April 2009.
Varför måste sommaren vara så kort tid?
Äsch, om klimatförändringarna fortsätter så kommer vi få det varmt året runt.
Och då kommer vi väl klaga på det också.

Men iallafall.

Godmorgon, nu sitter jag alltså här igen och filosiferar, men tänkte dra en vanlig dagboksblogg idag, har inte hittat
något som jag funderat mer på de senaste dagarna, så jag uppdaterar om mitt egna liv litegranna.
Veckan har som vanligt gått väldigt fort, har fikat med faster, varit med Jimmy, träffat Sanna.
Ja, en helt vanlig vecka med andra ord, funderat på mina egna tankar, men de mesta verkar vara uträtt av hjärnan nu.
Förra helgen var som sagt ganska så hård, två dagar med festande och en dag med enorm baksmälla, så denna helgen
blir vit för min del, igår tillbringade jag nästan hela dagen med Jimmy pågrund av att han låg hemma med feber och
kråkor i näsan, var hos sanna och drack kaffe en liten stund tidigare på dagen också.
Idag blir det att följa med lillebror och assistera honom på hans skolas ”dag”, efter det så blir det hemmåt och boka bio,
sedan vid en cirka halv tre kanske, så åker jag, mamma och lilleman till Göteborg för att gå i affärer, äta och kolla på bio,
Patrik 1.5 ska vi se, den verkar hur rolig som helst verkligen.
Så det ska bli en riktigt mysig dag hoppas jag på.

Det händer ganska mycket just nu faktiskt, imorgon (Söndag), så är det kalas för Jimmys brorsbarn Ch.
Det blir massa go mat, tårta och kaffe, och en massa trevliga människor.
Helgen därefter, 26-28 September så är det party för Elin på fredagen som fyller 21 den sista september, och det ska bli riktigt kul, gå ut i Göteborg och så.
Sedan på Lördagen blir det bröllopsfest med hela tjocka släkten (pappas sida), för pappas kusin Therese gifte sig utomlands i sommras tror jag det var.
Så den helgen är redan uppbokad totalt.
Helgen därefter 3-5 Oktober så fyller ju jag själv år på Söndagen där, så fredagen blir det hemmaparty med utgång senare,
70/80 talsparty med alla mina vänner, längtar något fruktansvärt mycket verkligen!
Och på Lördagen så är det party med släkten för mig hos mamma.
Så två tuffa helgen framöver, och jag måste ladda för annars kommer jag absolut inte att orka med!
Men, vad gör man inte för lite party med sina vänner?

Det händer så litei mitt liv just nu att jag inte har så mycket att uppdatera om.
Men kommer en uppdatering senare ikväll/natt ifrån staden Göteborg.
Så får ni höra hur filmen var, om maten var god, och vad för snyggt jag köpte idag!

Jag drar bågra bilder ifrån april när jag tatuerade min andra tatuering!

Så vart den klar, och jag är nöjd, det jobbiga med den är att den alltid ser skev ut typ, bara för att den följer min rygg när jag rör mig, så den rör sig varende liten millimeter jag själv rör mig.. hahahaha..

Ha det superduper tills vidare

Långvarig eller kortlivad vänskap? vad är egentligen bäst för dom inblandade parterna?`
En långvarig vänskap är en vänskap som varar i många år, kanske tom hela livet.
En kortlivad vänskap är den sortens vänskap där man umgås med någon ett tag för att sedan sluta upp med det och kanske aldrig mer vara
sådana vänner, men vad är då egentligen vänskap?
Är man verkligen vänner om man bara inleder ett kortvarit vänskapsrelation?
Eller är man bara (som en vän så kärt förklarade) ett ”substitut” för den andra partern?
Jag har vänner, bra vänner och även mindre bra vänner, men jag kan ju inte säga att vännerna flödar.
Jag har mina riktigt bra vänner, medans jag håller mig mest undan dom mindre bra.
Jag vill inte gå omkring bland människor där jag inte känner tillit, där jag inte kan vara mig själv.
Hellre en stor baksetboll än flera små tennisbollar.
Jag har många vänner som jag faktiskt har känt i några år nu, bla Sanna och Sofi.
Jag och Sanna har varit super dupervänner, men efter ca 2 år så tog det slut, vi hade helt enkelt ett vänskapsuppehåll på 2 år
för att sedan faktiskt helt oförberett hitta tillbaka till varandra och fortsätta där vi slutade.
Men inte kändes det konstigt för det, samma sak med Sofi, vi har inte heller träffats på 2 år, men vi började där det avslutades också.
Även min underbara vän Emil, han är min bror i vått och torrt, mer syskonkärlek än vad man kan hitta ibland kanske, men vi har ett ganska
bra vänbskapsförhållande, vissa veckor hörs vi inte alls, det kan gå månad efter månad och vi kanske bara träffas 1-3 gånger, för att sedan
inte kunna vara utan varandra i mer än några dagar, eller iallafall så måste vi prata med varandra nästan varje dag.
Det kanske känns udda för vissa att en tjej och en kille kan vara så bra vänner utan några känslor inblandade, men ärligt talat
så är Emil precis som en bror för mig, och jag skulle inte kunna tänka mig honom som något annat.
Man har väl disskuterat det ibland, men om det är något som framkallar kräkkänslor så är det nog dom tankarna, för jag kan inte se ett
liv med Emil mer än som vän, han finns där och stöttar, men det har aldrig funnits, finns inte och kommer heller inte att finnas
starkare känlsor än vänskap emellan oss. Det är ett faktum.
Sen finns det ju den vänskapen som är så stark i början men sedan tynar ut och försvinner helt!
Då är frågan, vad kallar man sådan vänskap?
Är det så att en vänskap faktiskt innebär att man ska kunna vara utan sin vän i veckor utan att det ska blir några komplikationer?
Eller betyder det att man bara har skaffat sig en substitut?
För mig så finns det inget/ingen i mitt liv som är eller någonsin har varit ett substitut för mig.
Därför kan jag ju säga att när folk kommer och kanske anklagar mig och berättar för mig vad jag känner och hur jag tänker, så
kan jag inte mer än att undra, vad har jag gjort dig?
Om jag blir arg på en vän så är det inte mer än rätt än att säga det till denna personen, men om jag inte nämner något, så ser jag inte
anledningen till att älta något som faktiskt inte är sant?`
Varför kan inte personer bara nöja sig med ett ”jag är inte arg”?
Måste man älta det om och om igen, om en person säger att hon/han inte är arg, då är det väl så?
Eller litar man så lite på sin vän att man faktiskt inte nöjer sig med bara ett utan behöver höra det 3-4 gånger?
Men vad är egentligen vänskap? Är det ömhet, närhet? Eller bygger vänskapen enbart på en stark tillit?
Till mina vänner känner jag en enorm tillit, jag vet att vilken tid som helst på dygnet kan jag ringa dom och gråta, och dom ger mig
en axel att luta mig på, jag vet att behöver jag hjälp så finns dom där på bara 2 sekunder.
Jag kan prata om mina drömmar, mål, tankar, val med mina vänner, när jag känner för det, och det tackar jag dom innerligt för.
Utan mina vänner hade jag inte varit där jag är idag, dom har format mig till den människan jag idag lever som.
Sanna och Emil är dom två som varit med mig igenom dom jobbigaste tiderna men även under dom lyckligaste, hade inte dom varit hos mig den tiden
så vet jag inte vem hade vänt mig till, det är tack vare dessa två underbara människor som jag faktiskt orkar mer
än vad jag gjorde för många år sedan.
Med dom två så vet jag att jag kan skapa mig en långvarig vänskap, och det är jag tacksam för.
Sen har jag många många andra vänner som står mig nära också, men vissa av dom klarar inte av ett vänskapsuppehåll.
Och kan inte dom klara av det så vet jag inte vart den vänskapen bär, för ibland behöver man luft ifrån en intensiv vänskap.
Sådan är jag och se vilka vänner det är jag faktiskt har kvar och har samma vänskap med som för några år sedan?
Det är dom personerna som klarar av att vara ifrån varandra, man behöver inte ringa varandra varje dag för att
vänskapen ska gå runt, men man vet att när det väl gäller så kommer dom på 2 sekunder.
DET kallar jag vänskap, jag kan blir mäkta trött på en person och då tar jag ibland vänskap
det handlar inte om att jag är SUR eller ARG för något,
det handlar om att man behöver lite space ifrån varandra ibland.
Det kan vara skönt att inte alltid känna den pressen att behöva ringa varje dag.
Tillslut blir det mest en plikt att ringa, det är inget man känner för utan det är en grej man bara måste göra.
Jag hade en sådan vän en gång, jag tyckte inte om att umgås med henne tillslut för det ända jag fick höra var ”du är med din pojkvän för mycket,
nu har du inte varit här på 4 dagar, du är aldrig med ute och festar med bara oss”.
FÖRLÅT mig om jag tyckte att det mest blev en plikt tillslut efter ett tjöt som höll i ett halv år?
Jag vill inte att mina vänner ska innebära en plikt.
Man är plikttrogen sina vänner, men till en viss gräns, jag kan inte följa mina vänners ord varje dag, år ut och år in.
Jag kan inte alltid komma varje gång dom vill, jag kan inte alltid prata när dom vill, jag kan inte alltid komma och hämta dom med bilen
bara för att dom inte har körkort och dom orkar inte gå!
Då tillslut baseras vänskapen på vem som har mest pengar, eller vem man drar mest fördel av.
Ska inte en vänskap handla om tillit, ömhet och närvaro?
Jag trodde det iallafall, men som det verkar på andra….

Så har jag väldigt fel..

Tack och hej, vänskap gör mig ibland GALEN!
(beroende på vem det handlar om)

Peace love and UNDERSTANDING!

http://nyligen.se/blogg/nrpck2

Helgen är slut och en ny vecka har börjat.
Det går helt enkelt för fort, om bara 10 år så sitter man och blir 30 år och undrar vart de tio senaste åren tagit vägen!
Tänkte ta en liten resumé ifrån helgen som varit.
Det blev en girls night out i fredags med Sanna och Elin, blev en förfest som varade i ca 6 timmar.
Tyvärr så var tallhyddan rätt kasst, inget folk och dom som var där var inte dom roligaste kanske.
Men förfesten var en riktigt rolig förfest.

Det blev lite Charlies Änglar stuk över det hela, och vi alla tre gillar svart har vi kommit fram till.
Tyvärr fick jag då bli Drew Barrymore eftersom jag i vanliga fall har väldigt rött hår.
Men inte deppa för det, Drew är en grymmetjej.

Vi beslutade efter bara 1 timme på TH att vi skulle ge det en chans på Lördagen istället.
Vi korkade upp redan vid 6 på Lördagen och Totte och Emil var med dom också.
Totte hade med 2 vinare samt en tequila rose, jag och sanna hade våra 2 vinflaskor och 2 cider, Emil han hade med sig 8 öl och en liten flaska jaeger.
Så förfesten den slutade i att vi satt fyra personer runt ett köksbord och sjöng Helan Går.
Jag och Sanna var snabba på att fixa iordning oss denna gången, vilket vi brukar vara klara med strax innan vi ska gå.
Fast problemet denna kvällen låg i kläderna, ”vad fan ska jag ha på mig?”.
Men det löste sig tillslut med lite kombination av Sannas och mina kläder.
Det blev en skön outfit som betod av svarta stuprörsjeans, snygg svart t-shirt, guldbälte i midjan och ett par snygga pumps. Man behöver ju inte alltid ha på sig klänning vilket jag oftast har.
Efter vi var helt klara så blev det som sagt köksbordet, jag och sanna hade vårat vin, ett glas med tequila rose som vi då shottade, det blev en del, Totte tyckte flaskan var för full så han hällde upp mer och mer.
Sen hade vi Sannas goda alkoläsk som smakade enbart redbull, den tog nästan slut den med.
Så vi var bra i gasen när vi väl kom ner till TH, väl där så stötte jag på min älskade pojkvän och hans vänner.
Det blev mycket dans och mycket skratt.
Hemmåt bar det kanske vid en sisådär 01.30 efter lite olika åsikter.
Men hem kom vi iallafall jag och pojken.
En hemmåtfärd fyllt med skratt, gråt och glada samtal som värmde.

Söndagen däremot, den var inte lika rofylld, huvudvärk och ingen matlust plus 10 liter vatten.
Blev en seg dag med mycket prat och massor utav ciggaretter med Sanna.
Somnade tidigt den kvällen och bannade mig själv för att jag aldrig kan lära mig mina gränser när det gäller Alkohol.
Men det kommer väl det också någongång antar jag.

Nu är det en ny vecka, och igår så hjälpte jag älskling att rigga mickar åt Terry Evans som skulle ha föredrag här i våran stad.
Sedan åkte jag på Cirkus Skratt med min lilla kusin och hennes kompis.
Det var en annorlunda Cirkus, mycket skratt blev det som sagt, och jag var nöjd efter 2 timmar när den var slut.
Sedan var det hem, bränna ut lite filmer, och sedan iväg för en cigg hos min vän Sanna för att sedan åka vidare till Falkesands residens.
Härligt att vara där, pratade om allt ifrån tatueringar till släktingars födelsedagar med Annika, pussade på älsklingen, lekte med katterna och drack kaffe, en helt vanlig kväll hos Falkesands/Broer.
Det fick bli en hemmåtfärd runt 12 tiden för jag var riktigt trött, så hem och kolla på Camp Rock, min nya favoritfilm, kan det vara för att Joe Jonas är med och inte är jätteful där?
Kanske, Kanske inte.

Jag måste sluta förälska mig i skådisar.
Dom är bara på låtsas jue! Hahahaha..

Peace

Är det faktiskt så att vi alla någongång i livet har en alldeles egen Mr.Big?
För er som inte vet vem Mr.Big är, så är det Carries i Sex And The City, hit och dit pojkvän.
Han följer med i hela serien, och dom träffas, blir tillsammans, gör slut, eller bara har en fling, lite då och då.
Fast Carrie förlovar sig med Aiden, och flyttar till Paris med Patrovsky.
Så, har vi alla en Mr.Big som följer oss vart vi än tar vägen i livet?
Det behöver inte betyda att man har känslor för denna mannen utan kanske bara en attraktion.
Man behöver inte hoppa i säng med honom, utan kanske bara utbyta ömma blickar sen är det över?
Jag vet att många utav mina vänner har just denna Mr.Big som hemsöker dom i många lägen.
En kille man faktiskt inte kan säga nej till, men där känslor aldrig är inblandade, trots att man varit tillsammans mer än en gång?
Men om nu denna Mr.Big finns i ditt liv, hur kommer det sig att du faktiskt stadgar dig med en annan kille som du hyser sådan kärlek till som du aldrig har känt gentemot Mr.Big?
Men om denna underbara kärlek tar slut, så vet du innerst inne att träffar du Mr.Big igen så kommer det inte bara vara en kram och hejdå.
Jag är ett fan av Sex and The City och jag är även förälskad i min alldeles egna pojke.
Så det kommer mycket frågor ifrån själva Sex And The City.

På krogen tex, du ser honom, han ser dig, ni går emot varandra, pratar intensivt och passionerat, sen vänder ni båda på ryggen och går därifrån, är det allt?
Är det så din alldeles egna Mr.Big ska vara, eller är Mr.Big mer pumpa och dumpa varje gång ni ses?
Det kan gå år och dagar innan ni ses igen men när ni ses så vet ni vart båda står.
Många har faktiskt en Mr.Big intill sig, den där gamla barndomskärleken som du träffat på igenom åren, kanske är det bara en vän eller också så är det mer än så.
Min mamma kan vi ta som exempel, när hon var 15 så träffade hon en man som hette Benny, dom var tillsammans och bodde ihop i ca 8 år.
När mamma var 23 så träffade hon den mannen som skulle komma att bli min far Joakim.
Dom var tillsammans i 17 år, tills jag var 16.
Sen träffade min far en ny kvinna som ha senare kom att gifta sig med, men det är en annan historia.
Samma sommar som mamma och pappa gick isär så kom Benny på besök.
Den bästa historian är detta; mamma och Benny gjorde slut när mamma var 23 och Benny 24, samma år träffade Benny kvinnan som kom att bli hans fru och mamma träffade pappa.
1988 den 5:e oktober föddes jag, 1988 den 12-17 november(vet inte vilket datum) Föddes Benny och Tinas första barn.
Samma år med en månads mellanrum.
Det året mamma och pappa gick isär så skiljde sig Benny och Tina, samma år träffades mamma och Benny igen och har varit ett par sedan dess.
Jag är idag 20 år så det är 3 år sedan dom träffades (tror jag skulle fylla 17 när mamma o pappa bröt).
Är Benny med andra ord mammas Mr.Big, eller är det bara ödet?

Ja, jag tror att alla har en Mr.Big gömd någonstans, han kanske inte kommer fram förens om många många år.

Men tills dess: Ta vara på det du har, det kan försvinna lika fort som du hittade det.

Dagens blogg: tilldelas mina fasansfulla mardrömmar som inte ger mig någon sömn!!

Vaknade av att älsklingen ringde, men jag orkade inte svara just då, så jag ringde upp 2 minuter efteråt, haha.
Det är skönt ibland att vakna till en ljuv röst som säger; godmorgon älskling!
Men jag sitter här och är helt väck fortfarande och bara suktar efter kaffe, men jag har ingen ork att sätta på kaffekokarn.
Veckan har varit mysig och nervig, jag väntar ihärdigt på ett svar ifrån Gina Tricot efter att ha varit på anställningsintervju, var också på intervju för MQ i onsdags och det gick bra tycker jag allt.
Det är svårt att gå på intervju, jag förberedde mig inte alls, utan jag ville komma dig som mig själv och svara på frågorna som mig själv, inte något inpratat skitsnack!
Men jag väntar tills jag får samtal ifrån någon av butikskedjorna, och jag hoppas innerligt att jag får det på Gina för det hade varit ”a dream come true”.
Men jag får skatta mig lycklig att jag ens fick komma på intervju, det är många som hamnar i papperskorgen med en gång.
Så jag är glad för att jag kom till steg 2.
Idol började i onsdags också, och jag älskar idol, första audition är det bästa, där folk gör bort sig eller bara gör en stum.
Den nya juryn är superbra, det är lättare att vara hatad av hela sveriges befolkning är älskad.
Så varför inte skaffa sig en hatkärlek?
Vi som inte medverkar utan sitter bänkade framför tv:n varje kväll älskar dom hårda orden och elakheterna som juryn spottar ut, men det är hela grejen med showbuisness, man måste göra en lite show utav det hela.
Så jag tycker att nya juryn ska ha tummen upp, jag saknar iofs Kishtis ”halleluja moments”, men vi lärde oss att älska förra juryn, så det ska nog inte vara svårt att älska den nya fräscha heller.
Det är mycket i tvns värld som kommit igång nu, efter en lång väntan så har äntligen One Tree Hill säsong 6 startat och Gossip Girl säsong 2, på internet vill jag säga då, för sverige är alldeles för långsamma, så jag fuskar litegranna och ligger ca 6-10 avsnitt före hela tiden!
Men jag var själaglad, för jag är seriekåt och kunde inte vänta mycket längre så det gjorde hela veckan.
Jag har även färgat håret, blekte bort det svarta 2 gånger så jag såg ut som en död morot som min mamma så fint sa, och färgade håret mellanbrunt, men jag hade så mycket olika nyanser i håret innan jag färgade det, så nu är det orange/rött och brunt, det låter förjävligt men det ser väldigt naturligt ut så jag är nöjd!
Skönt att bli väck det där lite mer kaxiga utseendet, fast jag saknar det redan dock, är van vid att ha svart hår, men det kommer nog tillbaka snart, så jag behöver inte oroa mig speciellt mycket.

Idag är det mycket på schemat, min vän Sofi kommer in till Texas och jag har lovat att färga hennes hår, för det är rosa, rött och orange och hon vill ha rött, sedan blir det att färga lillebrors också, han vill ha mörkt hår igen (tar efter av storasyster), sedan kommer min älskade vän Sanna och ska köpa platttång, hon och sofi ska sedan till systemet för att inhandla lite godsaker, jag har redan här hemma så jag slipper! haha.
Sedan blir det hem till mig för en liten god föris start klockan 18, för att sedan begé oss vidare till Stures Bowling och bowla ett gott gäng på ca 10 personer, det ska blir väldigt roligt, har saknat att göra något sådant.
Men det kommer bli en tidig kväll för mig, suck, för imorgon klockan 9:00 tar jag och älsklingen bilen till Fanthyttan eller något heter det, det ligger utanför Örebro iallafall, för att medverka vid hans mammas bröllop som äger rum på Terry Evans ressidens.
Kommer nog bli en intressant kväll, vi har fixat sovplatser så vi åker hem på söndagen igen, ska bli helmysigt.
Sen börjar veckan igen. Ja minsann, veckorna går fort.
På söndag är det precis 4 veckor kvar tills jag fyller år, då blir jag äntligen 20 och det ställs till med ett väldans kalas.
Party 70/80-tal inspirerat, och självklart måste man vara utklädd!
Nej men kanske dags att göra lite kaffe och göra iordning sig.

Tills vidare; Ha en superhelg, festa, skoja, tramsa, lev livet, för snart går det fort utåt!

Serier, dom flödar, i alla olika genrer, det finns serier för oss alla, unga, medel och äldre.
Humor, Romantik, Drama, Action, Sci-Fi.
För några år sedan, eller rättare sagt en väldans många år sedan så gick Skilda Världar på tv, jag kan ha varit ca 11-12 år, jag och mamma följde denna serien varje dag, jag var fast redan då.
Sen började Buffy och Vampyrerna, vardagar 17.05, jag missade inte ett ända avsnitt och det är många säsonger, efter det så började O.C, jag såg aldrig början men var fast rätt tidigt, sedan har serierna bara fortsatt, nu sitter jag här vid datorn och har gått ifrån tv:n till att ladda ner alla avsnitt varje vecka, med andra ord så ligger jag ca 6 avsnitt före svensk television, och jag kan inte sluta, jag är helt enkelt en addict.
Hela min vecka är fullpackad med nerladdningar, måndagar – Kyle Xy, Desperate Housewives, Tisdagar – One Tree Hill, Gossip Girl, Fredagar – Greys Anatomy, Naruto.
Sen har ju SATC börjat gå på tv igen, så varje dag Mån-Tors kl 23:00 så är det dubbelavsnitt, och nu ska även Idol 2008 börja sända på onsdag kl 20:00.

Jag är en addict av högsta grad, inte nog med att jag alltid kollar på serier, jag pratar om dom också, fast mina vänner är inga addicts så jag pratar mest med folk som inte fattar då!

Men jag behöver mina serier, jag förstår inte hur jag hade klarat mig annars! haha!

Sitter och lyssnar på Jason Mraz just nu, och funderar lite på alla de olika budskapen eller historierna som musiker får in i sina låtar.
Många gånger har jag suttit och lyssnat på en låt och känt igen mig i texten.
Det finns glada, sorgsna och arga låtar, finns en genre till alla humör.
När jag varit ledsen, blivit dumpad, blivit sviken så har det funnits låtar som jag lyssnat på tex; Neo - So sick of lovesongs, Sonata Arctica - Shamandalie som har fått mig att bryta ihop
helt och hållet, bara suttit där och varit tyst med tårarna rinnandes, men dom har även hjälpt mig att få ut alla tårar tills det inte finns några kvar.
Ibland är det skönt att få gråta ut, och då är det skönt att få lite hjälp med det.
Men sen finns det också låtar som jag lyssnar på när jag är glad, det ska helst vara rockigt, skateaktigt med mycket elgitarr och sköna röster.
Att nämna då är Sonata Arctica - My Selene, Victorias secret, Greenday - Basketcase, My Chemical Romance - Mama och Dead!, Jason Mraz - I´m Yours, Plaint White T´s - Delilah,
Dragonforce - Throug fire and flames, Eric Johnson - Cliffs of Dover.
Dom är många men ack så sköna och dom får mig att bli riktigt glad, jag är ingen smörsångs tjej, helst lite go i låten, men även sköna lite halvt reggae låter får mig på skönt humör.
När jag är arg så kan ibland Slipknot komma in mitt emellan de känslosamma låtarna.
Dope - Die Mother Fucker Die, den fick ibland vara med förut.
Det är rätt intressant att musik kan säga en så mycket, vissa låtar hjälpte mig att förstå att jag var fast i ett förhållande som inte fungerade.
Vissa låtar fick mig att förstå att jag verkligen älskade någon.
Men många låtar fick mig också att bli starkare som person, så jag bugar och bockar för låtskrivarna, dom gör ett underbart jobb, poesi kallar jag det!
Jag har lite svårt för r&b låtar, svensk hiphop och techno.
Men däremot finns det inget skönare att dansa till än vissa r&b låtar, så på förfesterna brukar det vara en del sådana.
Fast jag tycker det är roligare med låtar som alla kan och kan sjunga till, vad är inte skönare än att vakna upp dagen efter och vara hes för att man sjungit opera med alla sina vänner?
Tyvärr så blir det mågna gånger så att man mest springer omkring och letar efter folk man tappat bort när man är ute.
Men även när man är ute och partar så gör musiken mycket, för med bra musik så får man roligt, men kass musik så blir det inte alls lika roligt helt plötsligt!
Sen undrar jag hur det kommer sig att våran musiksmak skiljer sig så mycket ifrån varandra?
Är det beroende på man är som person? Jag och min kompis är hur lika som helst i vanliga fall, men hon gillar inte rock, och jag gillar inte r&b.
Men hon gillar Greenday och jag gillar Beyoncé!
Det är lustigt hur vi skiljer oss från varandra i smak, men ändå är så lika.

Dagens blogg: tillägnar jag getingen som flög och satte sig i mitt hår så jag kastade mig ur sängen och slog i huvudet, tack för det din jävel!

Tills nästa gång: Lyssna på musik, det hjälper i dom flesta fallen! Men tillräckligt högt så ni inte får tinnitus!

Varför är livet så orättvist?

Hur kommer det sig att det alltid är en och samma familj som råkar ut för olycka efter olycka?
Ska vi ta min familj så började det med att min farbror vid 22 års ålder avled pga cancer, sedan anvled min morfar vid 59 års ålder av hjärtinfarkt.
Efter några underbart lyckliga år så var det några skitungar som tände eld på våran affär som gått i arv sedan urminnes tider, där fanns dom första bankböckerna.
Det var på dom dagarna en ros kostade 5 kronor, nu kostar dom ända upp till 35 kronor.
Affären brann ner och det var jag som upptäckte det, och fick väcka mamma och mormor som är ägare utav affären i nutiden.
1½ år efter detta Juni 2007 fick min mormor diagnosen livmorder och äggstockcancer.
Min mormor är den starkaste kvinnan jag känner, hon gör allt för sina nära, och cellgifterna fungerade bra, tumörerna minskade, vätskan försvann.
I vintras fick vi reda på att hon hade en tumör i levern också, detta har hon inte vågat berätta då det är allvarligare än de andra.
Hon mådde jättebra och var hur pigg som helst, har inte tappat något hår eller dylikt.
Denna helgen åkte jag, min mor och lillebror till kolmården (man får offra sig för familjen ibland).
Vi fick på lördagskvällen reda på att våran kära mor/mormor har spytt hela dagen och har kramp där levern sitter, har svullen mage och är sängliggandes.
Men det lät precis som magsjuka så vi höll tummarna för att det skulle vara det.
Vi kom hem på söndagen och mormor mådde mycket bättre, värt att nämna är att hon bara är 63 år, och en av de piggaste i sin ålder.
Hon kunde nu äta och sminkade sig lite och var uppe och gick så vi trodde till 100 att det var magsjuka.
Idag, Tisdag, har min egna mor kört mormor till Borås för mormor skulle få cellgifter igen, hon fick då svar på sin skiktröntgen hon gjorde för 1 vecka sedan.
Mamma steg ur bilen när hon kom hem och tårarna forsade, det visade sig att tumören i levern har växt och vätskan i magen har kommit tillbaka.
Läkarna vet i nuläget inte vad dom kan göra mer än att ge henne nya cellgifter och hoppas på att hon ska vara mottaglig, dom hade sagt till mormor
Jag citerar ”detta är det sista vi kan göra”.
Så hur kommer det sig att det alltid är en familj som råkar ut för allting?.
Vi kan även räkna med att min far lämnade oss 2006 och 1½ år efter gifte sig med sin nuvarande fru, efter 18 år ihop med mamma.
Gång på gång slås familjen ner av en ny tragedi, vi hinner inte mer än att se ljuset och lyckan förens mörkret drar ner oss igen.
Detta är droppen, de högre makterna har absolut någonting skarpt emot oss, eftersom vi blir lämnade i sticket, varför kan inte våran familj för en gångs skull vara den familjen som har turen med sig?`
Jag vet inte vad vi ska ta oss till om livet bestämmer sig för att ta mormor ifrån oss!
Hon är klippan som håller upp familjen, som visar oss kämparglöden trots att man är sjuk.
Hon är den starkaste kvinnan gåendes på denna jord, och ett liv utan henne, ja jag vet inte hur det skulle se ut..
Vi har redan förlorat våran far/morfar, ta inte ifrån oss våran mor/mormor också, för då lämnas en lucka i livet som aldrig mer kommer gå att fyllas!

Jag började häromdagen skriva lite anteckningar om döden, ”hur hedrar man de alvidna på bästa sätt”?
Hedrar man dom genom att besöka dom på deras grav, skriva en bok om dom, tatuera in deras namn, eller hedrar man dom bara genom en liten tanke varje dag?
Själv så försvann min morfar ifrån mig för 9 år sedan, jag var då 11 år och han var min absolut bästa vän.
Jag kommer fortfarande ihåg hans röst och hans lukt.
Det tog mig 6 år innan jag vågade mig upp till hans grav och väl där så släppte alla spärrar och jag föll ihop till en sittande ställning och bara grät.
Det var andra gången någonsin jag varit där och sagt hej, första gången var när han precis hade begravits och jag hade lämnat en liten gris där, ett gosedjur jag fått av honom,
och när jag då kom tillbaka 6 år efteråt så stod grisen fortfarande kvar.
Jag åker ibland dit upp för att säga hej, prata mig eller att bara få andas, för jag vet att min morfar hjälper mig att slappna av.
Men jag vet ändå av en känsla att morfar har lämnat sin grav och är på en plats långt ifrån vårat förstånd och lever sitt liv, utan sjukdommar och annat bedrövligt.
Jag är en tjej som gillar tatueringar och piecringar men har även jag själv som många andra mina gränser, jag sitter nu med 4 piercingar varav 2 är i öronen, 1 i tragus och 1 i underläppen.
Men jag har även 2 tatueringar, 2draker i form av en tribal i svanken och så har jag även 2 rader mellan skulderbladen, nu till det jag skulle berätta,
tatueringen mellan skulderbladen är skriven på alviska och talar om när jag föddes och även när min morfar föddes, morfars födelsedatum sitter på vänster sida
närmast mitt hjärta för enligt mig så kommer jag alltid att bära med mig min morfar vart livet än för mig.
Som sagt min morfar var min bästa vän, och jag vet att han har lämnat våran dimension, så frågan är ”hur hedrar man de avlidna på bästa sätt?”

Jag satt och kollade på Remember the titans igår hos pojkvännen, jag har aldrig sett filmen men däremot har jag hört talas om den.
Den handlar ju då som dom flesta vet om raskriget som härjade på 70 talet, ett krig emellan de vita och de mörka, ett krig som vi utkämpar än idag.
Inte alla men nuförtiden kallas dom Nazister och dom utkämpar ett krig emot människor som faktiskt inte är olika oss förutom deras hudfärg.
Jag klarar inte av raskrig för i mina ögon så är alla människor varesig dom är mörka, ljusa, gula, likadana.
Alla är vi människor och förtjänar lika liv på samma villkor.
Jag hade en yngre vän en gång som kallade sig nazist, jag frågade honom ”var har du för argument till att vara nazist”?
hans svar ”för det är mest turkar som våldtar svenska tjejer”.
Jag sa till honom att så må det vara i tidningen, men det är många svenska killar som våldtar svenska tjejer bara att det blir förstorat när det är
en utländsk kille som gör det, denna killen är idag inte nazist och det är jag väldigt glad för.
Jag undrar bara varför vi ljusa har så mycket fördommar emot människor som flytt ifrån sina hemland och kommit hit ?
Varje gång vi åker utomlands så är det vi som är utlänningarna och dom hyser inte alltid samma hat emot oss.
Istället öppnar dom sina armar och visar oss hur dom har det och vill lära sig om oss, så var det ivartfall i thailand.
Vi är enbart hemlänningar i vårat eget land, varje gång du stiger iland i norge, danmark eller finland så är det vi som är utlänningarna,
men bara för att vi då kanske är ljushyade så blir vi inte ratade för det?
Varför ska hudfärgen ha någonting att göra med hur vi är som människor?
Varför ska vi inte hata de av våran egen färg, för vi gör också fel, kolla på fritz som låste in sin egna dotter, våldförde sig på henne och lät
henne föda hans barn som han sedan tog ifrån henne och lät dom bo hos honom medans dottern elisabeth bodde i källarn med resten av barnen!
Det är lika fruktansvärt som om det vore en mörhyad människa, det spelar absolut ingen roll hur du ser ut, för i själ och hjärta så ser vi alla
likadana ut, har alltid gjort och kommer alltid göra, en del är onda en del är goda, men det beror inte på hur vi ser ut, det beror hur vi är som människor.
Så ibland kanske vi ska sluta vara så ytliga och börja tänka på hur vi ser ut på insidan.
För det är trots allt det som betyder något i slutändan.

Sen har jag ännu en fundering på detta med att skaffa barn i tidigt ålder.
Många i våran stad har skaffat barn innan dom fyllt 18, jag kan tycka det är lite väl tidigt, beroende på hur ens liv ser ut.
Jag själv kan ju säga att jag absolut vill ha ett barn, hade kunnat skaffa det nu, men jag vet att jag inte kan ge ett barn det den behöver i nuläget!
Jag har inte ekonomin eller hemmet för det..
Jag har en underbar pojkvän sedan 2 ½ år tillbaka, med resten saknas, jag har inte fått leva själv ännu.
Skulle jag skaffa ett barn nu så hade det varit alldeles för egoistiskt, och i denna frågan vill jag helst vara oegoistisk, för barnets skull!
Så jag har lite svårt att förstå att en tjej mellan 14-17 år skaffar ett barn för att man inte tror på abort, men barnet då?
Det är svårt att uppfostra ett barn utan någonting att ge det, men sedan tycker jag det är starkt utav dom som faktiskt har skaffat barn i denna ålder
och klarat av att bygga upp ett hem och en stadig ekonomi efter att barnet fötts!
Det är riktigt moderkärlek, att fortfarande studera och jobba medans barnet är litet.
Men jag tycker fortfarande att man ska tänka på barnet i denna fråga, men vad vet jag vad som är rätt eller fel?
I slutändan kanske det ändå handlar mest om kärlek!

Dagen blogg tillägnas: hunden Diva som fick mig att förstå att jag inte behöver vara rädd för hundar.

Tills nästa gång: Sluta upp med alla krig både allmänna såsom privata, den som gräver gropen är också den som faller i!