Ja, vart ska man börja, julen är äntligen över kan man väl säga, ingen julälskare direkt..
Särskilt inte när denna julen blev något annorlunda..
Men det kommer vara en jul många av oss alltid kommer minnas i allafall.. Något positivt.
Juldagen var bättre iallafall, blev partäj hos Bellsan som vanligt och det var riktigt kul..
Avklädda pojkar och massa roliga svar på frågor man undrat över..
Hahaha, hotellet var det gamla vanliga, jag gick hem tidigare än alla andra..
Har fått en vana att göra det sedan i somras, fast nu går jag hem själv istället..
Suck suck suck..

Detta velande gör mig knäpp, har varit så himla trött det senaste och idag fick jag svar på varför, jag är helt enkelt emotionellt utmattad..
Känslor som stärks lika fort som dom svalnar för att sedan stärkas med en gång igen..
Usch jag önskar att något vore enkelt, varför kan inget bara för en gångs skull kännas rätt och gå min väg?
Varför ska det alltid slinka mig ur händerna så fort jag fått ett grepp om det ?

Men men, det kan inte alltid bli som man vill på det stadiet, kanske känns konstigt bara för att det är första gången det någonsin hänt mig ! Hmm..
Känns dumt att säga det, men på det känslomässiga planet har allt nästan alltid blivit som jag velat..
Men många gånger har jag sagt nej i sista sekunden, och släppt taget med mening..
Denna gången var det jag som tappade greppet, inte med mening, kanske är därför det suger !

Men det är väl livets hårda budord..

Åker äntligen till Norge på Tisdag iallafall.. Det är jag superexalterad över..
Ska bli skönt att komma iväg och starta 2010 i ett annat land och inte på hemmamark!

Lägger ut lite bilder imorgon ifrån i helgen! Nu blir det sova eftersom min idiot till chef berättade idag att han planerat sen länge att jag ska jobba hela veckan..
In ur face att jag ska!

Bara Måndag sen ser ni inte röken av mig förens nästa år!!

Emmelie

Från oss alla till er alla, en riktigt GOD JUL

ho ho ho

Varför ska det vara så svårt för oss alla att gå vidare?
Varför ska man alltid börja skylla på sig själv, alltid tro att det var just du som gjorde fel?
Varenda gång en vän eller jag själv råkar ut för något så går man igenom vad man själv gjort för fel..
Måste det alltid vara vi som gör fel? Många gånger är det ju faktiskt medpartern i det hela som gör något fel.
Eller är det bara självkänslan som spelar in då?

Hur kommer det sig att nästan varje gång två människor inte känner likadant så måste den ena gräva ner huvudet som någon satans struts istället för att ta tag i problemet med en gång?
Alla har/kommer vi förlora något någon gång i livet, och nu menar jag självklart på vänskap eller kärleksvis..
Men man kan inte alltid skylla på sig själv, eller är det för att vi människor är så självdestruktiva att det är enda utvägen?

Jag önskar någon kunde smälla till en varje gång man börjar tänka i dom banorna.
För vi måste verkligen sluta att skylla på oss själva, ingen mår bättre av det..

Det är tufft där ute och ingen kan gå igenom livet på rosa fluffiga moln, man får bara vara realistisk och se livet som det är utan att förstora upp det till himlens höjder eller sänka det till helvetets grunder..
Bitter sanning, men när ska vi börja förstå att livet kan vara bitter ?
Sen är livet den största gåvan av alla, och vi lever bara en gång, så varför inte leva varje dag som om det vore ens sista utan att grubbla på frågan ”varför” ?

Emmelie

Varför står man alltid kvar och stampar på ett ställe när man egentligen bara kan stänga dörren till det förflutna och ta ett steg framåt?
Något som jag funderar på ganska ofta, hur kommer det sig att vi alltid måste ta en glimt tillbaka, när det ändå alltid slutar med att det hemsöker våra liv?
Varför har det plötsligt blivit så viktigt att återvända?
Många beslut att ta, många ord som förblir osagda..
Vad hände med dom dagarna då ärligheten var viktigast och den lättaste vägen?
Man kommer över svåra beslut under hela livet och man får antingen välja den korta eller den långa vägen..
Den korta vägen kan vara enkel men utan ljus i tunneln..
Medans den långa vägen må vara mödosam samtidigt som den testar våra gränser för smärta.. Men i slutändan så hamnar man alltid på andra sidan tunneln där ljuset lyser som starkast!
Alla ”rätta” beslut vi tar behöver inte betyda att dom är mer smärtfri, oftast är det dom rätta besluten som sårar oss och våra medmänniskor mest.

Tex att lämna sin älskade, flytta ifrån vänner och familj, säga upp sig ifrån jobbet etc..
Men är det inte det livet går ut på? Att våga chansa ? Att våga bryta den monotoma vardagsbanan och pröva något nytt? Må det kosta smärta och lidelse, men måste vi inte falla för att ta oss tillbaka, starkare än innan?

Att leva ett liv utan chanser, utan smärta, vore inte det väldigt ensamt och tråkigt i längden?
Man måste få känna att man lever, att det finns ett syfte för en!

I slutändan så står vi ju ändå där, med det livet vi valt att leva. Men väljer vi alltid rätt?
Det är något bara ens egna hjärta kan svara på, så man kanske borde tänka sig för innan man väljer att åka ”safe road”.
För det enkla är inte alltid det bästa, eller oftast inte.

Då ligger man igen, 39 graders feber och inte allt för sugen på att vakna överhuvudtaget..
Har suttit sedan 4 i morse och funderat lite..
Funderat mycket på hur vissa människor är funtade..
Som jag förklarade i förra inlägget så hände det lite saker i Lördags..
Tänkte bara dra en snabb förklaring för att förhindra folk att göra samma misstag som mig..

Jag gick ifrån hotellet ganska tidigt för jag orkade inte ta itu med mina problem just nu..
Jag tog vägen under tunneln vid pressbyrån och på andra sidan finns ju cykelskjul..
Väl där så hörde jag några som ropade : Heeej snygging, hallå, stanna då snygging, kom igen, vi vill bara prata med dig..
Och jag sa väl något i stil med ”jag är inte intresserad”..
Men dom kom ikapp mig iallafall, något att förklara är att jag hade tagit en öl för mycket också så synen var inte direkt skarp..
Men fyra killar var dom iallafall, Dom ställde sig runt mig tillslut iallafall..
Sedan har jag bara små glimtar ifrån vad som hände, men någon av dom försökte ta tag i mig iallafall och jag försökte avvärja men klumpfotig som jag är så ramlade jag pladask rätt ner i marken och blev sittandes pga att någon höll ner mig så jag inte skulle kunna komma upp..
Sedan blir det svart typ.. Jag vet att jag blev så vansinnigt förbannad så jag kände hur ögonen svartnade..
Som att jag inte redan hade haft en tuff kväll.. suck..
Men jag for upp iallafall och hörde samtidigt i mitt huvud ”ni bråkar med fel person”..
Jag var vansinnig.. men hoppade upp och fick någon sjuk adrenalinkick så fick in en smäll i ansiktet på den ena (inte sperciellt hårt) och medans en av dom andra var påväg fram emot mig så lyckades jag knäa den andra i härligheterna.. sedan sprang jag.. och jävlar vad jag sprang.. Det var inte lätt i 10 cm höga klackar plus att det var massa snö överallt..

Så vad jag menar är att gå aldrig själva hem! Jag har gått hem själv flera gånger, ”det har aldrig varit någon fara”..
Och vad hände ? Jo, jag råkade ut för det alla fruktar..
Men jag klarade mig helskinnat hem och fick Emil och Bank att agera snabbare än dom någonsin gjort tror jag..

Men jag menar det verkligen, gå aldrig hem själva om ni inte är något världsmästare i kampsport..

Suck, nu, sova..

Emmelie

Så, helgen är slut och jag har tappat suget på helgerna kan jag säga..
2 helger i rad har varit riktigt dåliga..
Vännerna är ju lyckan i dessa konstiga tider..
Som tur är så har förfesterna varit riktigt roliga..
Fredagen blev nyktert och leka fylletaxi åt alla vänner..
Lördagen blev upp tidigt för att åka o hämta Emil o Jesper ute i Hemsjö..

Sedan hem och packa ner alla mina grejor för att dra till Bella och färga hennes hår och göra iordning mig själv inför kvällen..
Förfesten var riktigt rolig, underbart folk och bara umgås..
Sedan blev det Stures vilket sög så det blev hotellet, fick även med mig min underbara syssling Robban..
Hotellet var mer givande, en stund iallafall..
Sen stod jag helt plötsligt ansikte mot ansikte med den enda människan jag försökt att undvika det senaste..
Och då kraschade det, eftersom jag redan såg i blick, fick höra i ord det jag egentligen vetat hela tiden, men som ändå var hårt att höra..
Då kommer vi till detta igen ”hur kunde jag vara så dum”..
Men, man måste göra misstag för att lära sig av dom..
Sedan träffade jag på alldeles för mycket folk som jag helst inte ville stöta på, inte när kvällen redan började gå åt helvete..
Tillslut fick jag sådan panik så jag bokstavligen sprang ut ifrån hotellet..

Gick hem och då kom nästa katastrof.. Inget jag tänker skriva om..
Kan säga att jag har ett lillfinger som gör ont och har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv tror jag..
Fick ringt Emil som inte hörde ngt vad jag sa eftersom han fortfarande var kvar på hotellet så jag fick sända iväg ett sms snabbt..
Tog 5 minuter så var både Emil och Bank hos mig..
Och jag tackar dom tusen gånger om för att dom fanns hos mig då!

Varför ska all skit hände mig? Kanske borde skylla mig själv med tanke på att jag bestämde mig för att gå hem själv..
Vilket aldrig kommer hända igen om jag känner mina vänner rätt!
Nu låter allt kanske värre än vad det är, men vad jag upptäckte hos mig var en sida jag aldrig visat före..
Jag är visst tuffare än jag trodde.. Att jag klarade mig själv och helskinnad hem var helt otroligt..
Lustiga är att jag skrattar åt det.. Mest för att jag är stolt över mig själv som inte tappade fattningen..

Men men, nu är det tre dagar kvar sedan är det den ”underbara” julafton som alla längtar efter..
Sen blir det juldagsparty på hotellet.. Och nej jag ska inte gå hem tidigare eller själv..
Sen sticker vi, Norge here we come!

Kan behövas..

Så för att sammanfatta denna helgen så kan jag säga ”katastrof” men också ”uppvaknande”..
Skit händer, och det är bara att ta tag i det med en gång istället för att låta det gå..
Mitt horoskop sa idag att jag skulle ”face the fear and u will get u´r answer, in one way or the other”.. och titta så rätt det hade!
Stämde faktiskt ganska bra, fast jag fick mitt svar igår..
Det roliga i det hela är jag att aldrig fick svaret berättat för mig i ord, det räckte med en blick, och ”vi behöver prata”..
Så jag gav upp ganska fort för de orden sa allt..

Haha, ens problem känns ganska patetiska ibland, vilken tur att man kan skratta åt det då!

Emmelie

Nu är det alldeles för kallt och jag är alldeles för ambitiös..

-8 + att jag gått upp 2½ timme innan jag börjar trots brist på sömn..
Suck suck och åter suck..
Och nu är det även 5 dagar sedan jag krävde ett svar, har jag fått det ? Nej..
Vad hände med vardagens enkelhet ?

Vet inte riktigt vad som händer med samhället och människorna i det, verkar som alla lever i sin egna lilla bubbla..
Det blir många bubblor att spräcka..
Men nu är det iallafall exakt en vecka kvar till jul, och jag är inte superlycklig direkt..

Var ju ett tag sen jag förklarade att julen förlorat sin mening..
Egentligen gjorde den det redan 1999 då morfar gick bort..
Ärligt talat så har inte julen betytt mer än en dag med falska leenden och ”vill ha”- begär..
Och denna julen blir första utan både morfar och mormor så jag menar, ligga i sängen hela dagen och äta sig tjock låter som en roligare jul än att försöka fira den..
Men man ställer ju upp för resterande familjen..
Jag må ha blivit kall, men absolut inte så kall..

Får iallafall träffa Emil på kvällen så jag kan få tankarna på annat, vilket jag är glad för..
Och snart drar det iväg till Norge iallafall och jag längtar som ett litet barn väntar på tomten..
Ska bli helt underbart att få kasta sig utför backarna igen..

Igår fick jag en uppenbarelse.. Kommer inte riktigt ihåg varför egentligen..
Men jag fick en positiv och en negativ så egentligen 2 uppenbarelser..

Den positiva är ; Tror aldrig det skulle funkat..
Den negativa är ; Jag vill att det ska funka..

Nu blir det läsa lite ur Kristin Casts 5;e bok ifrån ”House of Night” serien.. Underbar serie..
Sedan blir det jobb..

Hoppalång!

Emmelie

Jag tror jag behöver köpa mig ett samvete snart..
Verkar som att jag blivit en isprinsessa eller något liknande..
Känslosamma jag försvann helt och hållet, knepigt det där.
Men antar att jag bara är vaksam..
Tycker inte om att bli sårad, men vem gör egentligen det?
Dagarna har gått och jag har tänkt igenom mycket saker, gång efter gång..
Disskuterat dom, speciellt med Bella..
Det bästa är väl att det inte bara är jag som upptäckt att något förändrats, dom flesta runt mig märkte det i helgen också..
Men ingen av oss kan sätta fingret på vad..

Och det är nästan värre att inte veta än att kanske bli sårad av sanningen..
Sanningen är oftast smärtsam, men den är sann..
Och man slipper gå omkring och undra vad man gjorde fel..

Jag som tyckte att jag skött allting felfritt, men det var väl kanske just det spelet som satte stop för vad som kunde ske.
Jag kände mig så lycklig för att jag hittat tillbaka till mig själv och det livet jag letat efter..
Och alla som känner mig vet vad som fick mig att hitta tillbaka..
Och Maw Gawd vad bra det var också..

Tråkigt att det skulle ta denna vändpunkten, men brist på respekt till andra människor så upptäckte jag att den respekten jag hade för just detta försvann lika fort som det sluta visa mig respekt..
Som sagt, lika bra att var ärlig från början istället..

Kan sätta händelsen i tre moment..

1; Förvirrande (I början)
2; Underbart (Under tiden)
3; Respektlöst (Nu)

Så har det varit.. Hmmm

Tre bilder ifrån tre olika stadier under detta halvår som passerat..
ETT HALVÅR, och man kan inte ens få lite ärlighet!

Snacka om att missta sig..

Emmelie

Då var ännu en veckas arbete på sin plats och schemat ändrat.. Nu blir det 11-1930 hela veckan..
Med allt som hänt så är jag ganska glad över att vara borta så länge på dagarna faktiskt..
Behöver komma iväg och lägga tankarna på annat faktiskt..

Vaknade idag och kände mig lycklig fast inte ljust lycklig, mer lycklig på ett mörkt sätt..
Ungefär ”jag gick miste om något jag ville ha, men är tacksam för det jag har”..
Det är konstigt det där med känslor, om jag tänker efter på det halvåret som varit så har jag bit för bit låtit känslorna styra mig, har varit mer instängd i mitt egna lilla huvud..
Så länge känslorna inte fanns där kunde inget stoppa mig, men nu har det tagit tvärstopp..
Men som sagt jag är varken ledsen eller sårad, har mig själv att skylla..
Eftersom det var en överrenskommelse redan från början att det inte skulle gå emot det seriösa..
Men jag missade visst den gränsen tillslut..

Men vad kan man göra ?
Bara leva livet, och jag är fortfarande glada/positiva jag..
Alltid leendes.

Men ljuger väl om jag säger att man inte har ett litet hopp kvar..
Men jag behöver bara en del svar först, för det är svårt att gå igenom livet när det känns som man gjort något fel, fast man kan inte förstå vad..

Knepigt det där..

Nu blir det åka till jobbet!!

Solong suckers!

Då var ännu en helg över och den har varit annorlunda..
Sämsta på länge, hände egentligen ingenting, och det blev hemgång tidigt..
Ska skriva ett lite annorlunda inlägg idag, ärligt, öppet och ganska bittert..
Eller egentligen är det nog mer realistiskt än bittert..

Sedan ett halvår tillbaka så har mitt liv förändrats radikalt, det ena efter det andra har försvunnit medans mycket nytt har kommit in..
Jag blev singel och det var väldigt svårt i början, för jag visste egentligen ingenting om det livet..
Inte på äldre dar i alla fall..

Men efter 1 månad så hände något, jag började hitta greppet om hela singellivet, och jag njöt av varje sekund, det var underbart..
Jag levde i en drömvärld, och det var fantastiskt..
En viss händelse fick mig att insé att livet faktiskt har så mycket mer att erbjuda och att det alltid går vidare, så hur mycket jag än inte velat erkänna det för mig själv så var det pga den ”händelsen” som det blev lätt att gå vidare..
(Och denna händelsen har återkommit under nästan varje vecka nu i snart ett halvår..)
Jag har mått bättre än jag någonsin gjort, och varje vecka, varje helg har varit underbar..

Tills en tjejkompis till mig frågade hur jag mådde av dessa händelser..
Eller rättare sagt , hur jag kände mig i kroppen av det, ni vet, hjärta, hjärna, själ etc.
Det var som om jag gick in i en mur, för jag hade inte tänkt på det på något känslomässigt sätt överhuvudtaget, det har mest varit pricken över i:et för mitt fantastiska liv, som det såg ut..
Och jag svarade med den klassiska frasen ”Ingenting”..
För jag kände ingenting, vännerna tjatade på mig om och om igen om att dom såg/hörde på mig att jag faktiskt kände mer än jag vågade erkänna.
Det var då vi började diskutera mina regler och spel som jag höll på med..
Jag hade/har satt upp en mur omkring hela mig, och den muren fick inte rasera för då hade det betytt att jag själv hade raserat..
Jag framstod som känslokall och mannlig..
(Det där med mannlig kan disskuteras)
Men det är bara sådan jag är, så fort jag visar mig sårbar om ens för en sekund så raserar allt.
Jag klarade mig bra som jag var..
Mina spel jag höll på med funkade hur bra som helst..

Tills en helg, en kväll då jag började känna mer än jag hade menat att känna.
Självklart blev jag livrädd och sprang ifrån situationen så fort jag kunde..
Efter det satte jag upp ännu mer regler och ännu mera mur, fast en mjukare mur..
En som inte kunde rasera men ändå kunde visa en varmare sida..
Tills en kväll, jag kommer ihåg att vi var hos Bella och jag och Bells gick ut och skulle ta en cigg när hon sa till mig ”Men gumman hur är det”..
Första gången hon sett mig sårbar, jag kom till insikt att situationen jag var i var jobbigare än vad jag trott..
Hon gav mig en kram och jag förklarade hur det var och sedan ställde jag mig upp tog ett djupt andetag och var mig själv igen..
Det är det enda som krävs för att jag ska svälja det sårbara och glömma av det helt och hållet, hur jobbig en situation än är..
Sen fortsatte livet som vanligt..
Men jag var lyckligare än innan, och kunde inte sätta fingret på vad det var..
Och dessa händelser som återkom hela tiden, dom började kännas mer säkra, mer trygga, mer seriösa..
Och jag trivdes faktiskt, förutom att jag stod mitt i en ”gåta som jag inte kunde lösa”..
Och jag var riktigt lycklig..

Tills jag en dag märkte att jag hade rivit ner min mur till grunden, muren var borta och det kändes skönt, men jag var vaksam och beredd att bygga upp den fort igen om det skulle behövas..

Igår byggdes den upp igen..
Jag märkte att det jag kanske till en liten procent trott på inte verkade vara riktigt, det verkade bara som att det var en del av mitt ”drömliv” jag levt och att jag vaknat upp till verkligheten..
Jag har i några veckors tid inte haft någon mur runt mig, och det har känts skönt att slippa ha den där, för det har varit jobbigt att alltid vara på sin vakt..
Men igår hände något som fick mig att ta ett djupt andetag och bygga upp muren igen..
Jag är varken sårad eller ledsen, mest förbannad på mig själv för att jag var så korkad att riva allt jag byggt upp..

Men det är lättare att bygga upp igen än att riva..
Så åter igen är jag en levande mur..

Men jag kan inte gräma mig för det, man kommer dra många lotter genom livet och man kan inte alltid vinna, även fast man faktiskt önskar att man gjorde det..
Hur många nitlotter kommer vi inte över i livet egenligen ?

FAST, nu måste jag erkänna att det jag upplevde, var med, hade inte var en nitlott, det är tack vare det som jag börjat leva igen, leva det livet som jag letat efter så länge.
Kanske är därför som det är så svårt att erkänna för mig själv att det lilla hoppet jag hade kanske inte var menat att va..

Suck, livet är inte lätt ibland.
Men man ska aldrig sluta hoppas..
Allt kommer bli bra och livet ger en bergodalbanor, det är bara att åka med och leva !

//Emmelie