Det sägs att även ”gud” gråter..
Jag är inte kristen så min tro finns hos ödet.

En blomsteräng så stor att hela världen får plats, det är där ni är, mina morföräldrar.
Dom innehar denna blomsterängen med en liten affär i mitten, en oas av blommor i alla dess färger.
Blommorna är inte av den vanliga sorten, det är ljusets blommor, bara de som har gått vidare kan vidröra dessa.
Solen skiner varje dag, fåglarna kvittar, det är en lätt bris som viner förbi.
Dom är aldrig ensamma, dom har funnit varandra tillslut..
Nu väntar ett liv tillsammans för alltid, äntligen, båda två är dom hör hemma, i varandras famnar.

Det är kanske så mormor och morfar har det..
Men här på jorden, där vi som är lämnade kvar finns, här är det annorlunda..

Trots att solen skiner så känns morgonen mörk, trots att fåglarna kvittrar känns det tyst..
Trots att det är plusgrader så känns det isande kallt.
Det är sorgens hjärta vi befinner oss i.
En plats jag inte kan ta mig ur, en plats som bara är tom.
Allt är mörkt, det finns ingen glädje, ingen sorg, inga skratt, inga tårar.
Allt är bara tomt.
Varje morgon vaknar man av att ångesten står för dörren och man önskar att man kunde få sova hela dagen.
Ångesten stänger inte dörren förens du slumrat in, kvällen är ångestens middag, han frossar i våra hjärtan och bröst, rör om tills allt är en ända röra utav känslor..
Saknaden man känner är så stor så man vet inte om man ska skratta eller gråta.
Gråta känns som det ända rätta, men att skratta känns inte fel heller..
Skratta åt att livet är så orättvist, patetiskt att allt ska hända.
Allt har en mening… visst.. men ibland undrar man varför allt ska angripa en och samma familj..

Hur mycket människor det än finns omkring dig, så känner du dig tom, ensam, övergiven..
För ditt liv har förlorat en människa, och det har stått hjärtat dyrt, försöka att hålla kvar vid människan men ändå känna att den glider ur ditt grepp mer och mer.
Ensamheten är enorm, man känner sig sårad, ledsen och ingenting är kul.
Man orkar inte, kroppen gör ont, ångesten är tillbaka.

I detta skedet har man också blivit självisk, man tänker bara på sig själv, man pratar bara tråkigheter som om man vore döden själv, man sprider ingen lycka, ingen trygghet eller ödmjukhet..
Man är självisk, depprimerad, elak, men är helt enkelt en bitch..

Detta är jag..
Såhär känner jag nu..
Jag är självisk, jag känner mig ensam, jag känner mig blottad, jag känner mig sårbar, jag känner inte längre någon kärlek.
Jag antar att det kommer försvinna, men just nu har jag ramlat så nära botten att jag inte vet om jag orkar klättra hela vägen upp eller om jag ska ta den lättaste utvägen, släppa taget…
Men jag antar att faller man, så reser man sig..
Men det har varit alldeles för mycket fall det senaste..

Mormor, min älskade mormor, jag tjatar på om dig dagligen, det är knappt en vecka sedan du försvann ut våra liv, men det känns som om du fortfarande lever.
Det känns som att du snart står på trappan och klagar på att jag röker, frågar hur min dag har varit, klagar på att jag dricker för kmycket kaffe, säger något sarkastiskt, frågar vad jag ska göra idag, frågar om du kan få lite kaffe, äter middag med oss..
Det känns som att jag snart får ett samtal där du frågar om jag kan hämta dig på borås lasarett klockan 4 för då är du klar, eller att du frågar om jag kan åka med till skene lassarett för du ska röntgas och vågar inte köra hela vägen själv..
Snart går vi upp till dig för att titta hur du mår, dricker lite kaffe, snackar massa skit och kollar på gamla kort..
Det känns som att du snart kommer ner till jobbet för att göra lite nytta och säga till tjejerna vad dom ska göra, det känns som att du och måna är på konsert igen, vi går på bio allihopa, du berättar hur underbart det var att bli healad av Margit, du berättar dina livshistorier, och jag berättar saker som du inte visste om men som jag kan prata med dig om nu..

JAG SAKNAR DIG!!!!!!!!

varför varför varför varför?!?!..

Livet förlorade precis sin mening..

Emmelie