Confessions of a smalltowngirl

Så då sitter man här igen efter ännu en katastrofal morgon, vaknade inte förens 6:30 och jag ska vara på plats i Stenkullen vid 7:15, det tar ändå 20 minuter i detta underbara väder..
E20 är en fantastiskt bra väg (hör ni ironin?)..
Men kvick i ben och armar som jag är så sprang jag ut och satte på bilen det första jag gjorde (avskyr kalla bilar), sedan hann jag med att dricka kaffe och även fräscha till mig lite innan jag var på väg..
Landade på jobbet 7:10, fattar inte hur jag lyckas så förbannat bra varje gång !

Sitter och väntar på att kvällen ska ta vid (och beundrar våran 50tumare) och det ska bli tid för lite öl och en massa Mario spelande..
Måste ännu en gång rekommendera Super Mario Bros till Wii för er som fortfarande inte har testat..
Roligast är det att spela 4-player, har ni chansen så testa detta underbara spel!
Jag kan garantera ont i magen av allt skrattande!

Har kommit fram till massa hjärtskärande beslut idag, men jag tänker inte vara en sådan där ”bitterfitta” och klaga över det..
Det håller jag för mig själv tills det är dags att sätta planerna i verk..

Kikar in senare !

Underbar helg allihopa!

Dramatiska dag kan jag väl börja med, inte nog med att bilen inte ville starta i morses vilket resulterade i att jag kom 15 minuter för sent till jobbet, det har ju snöat som bara den dessa lediga 13dags-dagar,  så vägarna har varit helt omöjliga och inte alls samarbetsvilliga..
Men ändå så var jag först in på kontoret, helt otroligt..

Nu sitter jag i min efterlängtade sen, med nya däck på bilen och en nytatuerad Emil… Blev inte riktigt som jag hade målat den men idén finns där..
Lite mallig sådär för att ha gett upphov till denna underbara tatuering!

Sitter och funderar så hjärncellerna får kortslutning..
Vad ska man ta sig till med livet ? Vad vill jag göra ? Vad vill jag åstadkomma ? Vilka vill jag influera ?
Frågor frågor frågor..

Dags för en välförtjänt sömn innan morgonen gryr..

Natti

Dagen började väl inte jättebra, vaknade och trodde jag försovit mig ganska kraftigt, men insåg sedan att klockan bara var 05:10, jag kunde sova 40 minuter till, 40 minuter blev till 50 minuter..
Gick upp och tänkte starta bilen, men till stor besvikelse, den var stendöd..
Fick i panik ringa till min kära Emil och har får låna hans underbara 740, men då kom nästa problem, hur kommer jag bort till honom ?

Jo då fick jag ringa lilla mamma, men hon kommer inte från morgonens blomstershopping i Götet förens 06:50, men då måste jag åka ifrån stan, så jag får helt enkelt nöja mig med att komma försent till jobbet, ska dock ringa en singnal till kära chefen och berätta om min otursmorgon..
Inte nog med det, arbetet idag följs utav alldeles för mycket snö och brist på vinterdäck med dubbar på bilen..

Så halleluja, underbara dag!

Fick lite shoppingångest igår, har inte fått köpt något på iallafall 1 månad, så jag hamnade på Nelly.com och kikade på lite skor..

Blev två stycken beställda faktiskt..

Ett par gråa med 13cm klack plus 2 cm platå..
299 :-
Nelly.com

Ett par svarta med silvriga och guldiga nitar, 12 cm klack..
299:-
Nelly.com

Me liiiiikiie

Man är hemkommen ifrån en underbar vecka i Norge och vardagen har redan satt sin prägel..
Suck, att man alltid ska ha en sådan ågren för att komma hem igen, men jag antar att det är så att hur långt och länge du än försöker fly så kommer verkligheten ikapp dig tillslut ändå..

Men jag har en svag känsla av malplacering, känner mig helt enkelt malplacerad i världen just nu, som att jag inte riktigt är där jag ska vara..
Som att hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna stanna upp, utan jag kommer alltid hoppas på att försvinna till ett ställe som känns som ”hemma”..

Känns som att varje dag blir mer och mer ångestfylld pga att jag inte hittat vart jag hör hemma..
Det saknas någonting i mitt liv och hur mycket jag än försökt söka efter det så har jag fortfarande inte hittat det, och jag är mer lycklig när jag är hemmifrån än när jag är hemma i hemstaden..

Det är mest tack vare mina vänner som jag stannar kvar, men just nu har jag känslan av att inte ens det räcker till..
Känner mig inte ens 60% lycklig här just nu, därför man är bra på att hålla det inom sig, men varje gång jag sätter mig ner så kommer tankarna igen..
Har tom varit ute och kollat på jobb, endast i utlandet.. Sökte mig tom så långt bort som Asien och Sydamerika..
Någonstans bara, bara det inte är i Sverige..

Hade helst velat dra mig till Norge pga att det finns släktingar där ifall det händer något, men det verkar lönlöst i dessa tider..
Och jag är inte speciellt sugen på Oslo, där tyvärr den största arbetsmarknaden finns i Norge..

Men jag kanske ska försöka hålla mig i lite mindre än ett år och sedan söka mig till någon skidort..
Tyvärr suger jag på skidor nu för tiden och åker bara snowboard, men jag ska väl kunna lära mig skidor också så att säga..

Men jag behöver komma bort ifrån allt, jag önskar att jag hade flera miljoner så jag bara kunde resa runt och vara borta i 1 år, försvinna ifrån allt och få leva som bara jag vill, utan krav, utan räkningar, utan denna trista vardagen..

Och åldersnojja börjar jag också få, hur länge ska man kunna leva livet och leka som man vill ?
När säger det stopp?

Fan jag fyller 22 i år och vad fan har jag åstadkommit egentligen?!
Alla drömmar jag haft, eller alla drömmar jag skapat mig de senaste?
Vad hände med att förverkliga iallafall 1 utav dom?

Herr ågren jag behöver ett nytt liv, NU!!

/Emmelie

Ja, vart ska man börja, julen är äntligen över kan man väl säga, ingen julälskare direkt..
Särskilt inte när denna julen blev något annorlunda..
Men det kommer vara en jul många av oss alltid kommer minnas i allafall.. Något positivt.
Juldagen var bättre iallafall, blev partäj hos Bellsan som vanligt och det var riktigt kul..
Avklädda pojkar och massa roliga svar på frågor man undrat över..
Hahaha, hotellet var det gamla vanliga, jag gick hem tidigare än alla andra..
Har fått en vana att göra det sedan i somras, fast nu går jag hem själv istället..
Suck suck suck..

Detta velande gör mig knäpp, har varit så himla trött det senaste och idag fick jag svar på varför, jag är helt enkelt emotionellt utmattad..
Känslor som stärks lika fort som dom svalnar för att sedan stärkas med en gång igen..
Usch jag önskar att något vore enkelt, varför kan inget bara för en gångs skull kännas rätt och gå min väg?
Varför ska det alltid slinka mig ur händerna så fort jag fått ett grepp om det ?

Men men, det kan inte alltid bli som man vill på det stadiet, kanske känns konstigt bara för att det är första gången det någonsin hänt mig ! Hmm..
Känns dumt att säga det, men på det känslomässiga planet har allt nästan alltid blivit som jag velat..
Men många gånger har jag sagt nej i sista sekunden, och släppt taget med mening..
Denna gången var det jag som tappade greppet, inte med mening, kanske är därför det suger !

Men det är väl livets hårda budord..

Åker äntligen till Norge på Tisdag iallafall.. Det är jag superexalterad över..
Ska bli skönt att komma iväg och starta 2010 i ett annat land och inte på hemmamark!

Lägger ut lite bilder imorgon ifrån i helgen! Nu blir det sova eftersom min idiot till chef berättade idag att han planerat sen länge att jag ska jobba hela veckan..
In ur face att jag ska!

Bara Måndag sen ser ni inte röken av mig förens nästa år!!

Emmelie

Från oss alla till er alla, en riktigt GOD JUL

ho ho ho

Varför ska det vara så svårt för oss alla att gå vidare?
Varför ska man alltid börja skylla på sig själv, alltid tro att det var just du som gjorde fel?
Varenda gång en vän eller jag själv råkar ut för något så går man igenom vad man själv gjort för fel..
Måste det alltid vara vi som gör fel? Många gånger är det ju faktiskt medpartern i det hela som gör något fel.
Eller är det bara självkänslan som spelar in då?

Hur kommer det sig att nästan varje gång två människor inte känner likadant så måste den ena gräva ner huvudet som någon satans struts istället för att ta tag i problemet med en gång?
Alla har/kommer vi förlora något någon gång i livet, och nu menar jag självklart på vänskap eller kärleksvis..
Men man kan inte alltid skylla på sig själv, eller är det för att vi människor är så självdestruktiva att det är enda utvägen?

Jag önskar någon kunde smälla till en varje gång man börjar tänka i dom banorna.
För vi måste verkligen sluta att skylla på oss själva, ingen mår bättre av det..

Det är tufft där ute och ingen kan gå igenom livet på rosa fluffiga moln, man får bara vara realistisk och se livet som det är utan att förstora upp det till himlens höjder eller sänka det till helvetets grunder..
Bitter sanning, men när ska vi börja förstå att livet kan vara bitter ?
Sen är livet den största gåvan av alla, och vi lever bara en gång, så varför inte leva varje dag som om det vore ens sista utan att grubbla på frågan ”varför” ?

Emmelie

Varför står man alltid kvar och stampar på ett ställe när man egentligen bara kan stänga dörren till det förflutna och ta ett steg framåt?
Något som jag funderar på ganska ofta, hur kommer det sig att vi alltid måste ta en glimt tillbaka, när det ändå alltid slutar med att det hemsöker våra liv?
Varför har det plötsligt blivit så viktigt att återvända?
Många beslut att ta, många ord som förblir osagda..
Vad hände med dom dagarna då ärligheten var viktigast och den lättaste vägen?
Man kommer över svåra beslut under hela livet och man får antingen välja den korta eller den långa vägen..
Den korta vägen kan vara enkel men utan ljus i tunneln..
Medans den långa vägen må vara mödosam samtidigt som den testar våra gränser för smärta.. Men i slutändan så hamnar man alltid på andra sidan tunneln där ljuset lyser som starkast!
Alla ”rätta” beslut vi tar behöver inte betyda att dom är mer smärtfri, oftast är det dom rätta besluten som sårar oss och våra medmänniskor mest.

Tex att lämna sin älskade, flytta ifrån vänner och familj, säga upp sig ifrån jobbet etc..
Men är det inte det livet går ut på? Att våga chansa ? Att våga bryta den monotoma vardagsbanan och pröva något nytt? Må det kosta smärta och lidelse, men måste vi inte falla för att ta oss tillbaka, starkare än innan?

Att leva ett liv utan chanser, utan smärta, vore inte det väldigt ensamt och tråkigt i längden?
Man måste få känna att man lever, att det finns ett syfte för en!

I slutändan så står vi ju ändå där, med det livet vi valt att leva. Men väljer vi alltid rätt?
Det är något bara ens egna hjärta kan svara på, så man kanske borde tänka sig för innan man väljer att åka ”safe road”.
För det enkla är inte alltid det bästa, eller oftast inte.

Då ligger man igen, 39 graders feber och inte allt för sugen på att vakna överhuvudtaget..
Har suttit sedan 4 i morse och funderat lite..
Funderat mycket på hur vissa människor är funtade..
Som jag förklarade i förra inlägget så hände det lite saker i Lördags..
Tänkte bara dra en snabb förklaring för att förhindra folk att göra samma misstag som mig..

Jag gick ifrån hotellet ganska tidigt för jag orkade inte ta itu med mina problem just nu..
Jag tog vägen under tunneln vid pressbyrån och på andra sidan finns ju cykelskjul..
Väl där så hörde jag några som ropade : Heeej snygging, hallå, stanna då snygging, kom igen, vi vill bara prata med dig..
Och jag sa väl något i stil med ”jag är inte intresserad”..
Men dom kom ikapp mig iallafall, något att förklara är att jag hade tagit en öl för mycket också så synen var inte direkt skarp..
Men fyra killar var dom iallafall, Dom ställde sig runt mig tillslut iallafall..
Sedan har jag bara små glimtar ifrån vad som hände, men någon av dom försökte ta tag i mig iallafall och jag försökte avvärja men klumpfotig som jag är så ramlade jag pladask rätt ner i marken och blev sittandes pga att någon höll ner mig så jag inte skulle kunna komma upp..
Sedan blir det svart typ.. Jag vet att jag blev så vansinnigt förbannad så jag kände hur ögonen svartnade..
Som att jag inte redan hade haft en tuff kväll.. suck..
Men jag for upp iallafall och hörde samtidigt i mitt huvud ”ni bråkar med fel person”..
Jag var vansinnig.. men hoppade upp och fick någon sjuk adrenalinkick så fick in en smäll i ansiktet på den ena (inte sperciellt hårt) och medans en av dom andra var påväg fram emot mig så lyckades jag knäa den andra i härligheterna.. sedan sprang jag.. och jävlar vad jag sprang.. Det var inte lätt i 10 cm höga klackar plus att det var massa snö överallt..

Så vad jag menar är att gå aldrig själva hem! Jag har gått hem själv flera gånger, ”det har aldrig varit någon fara”..
Och vad hände ? Jo, jag råkade ut för det alla fruktar..
Men jag klarade mig helskinnat hem och fick Emil och Bank att agera snabbare än dom någonsin gjort tror jag..

Men jag menar det verkligen, gå aldrig hem själva om ni inte är något världsmästare i kampsport..

Suck, nu, sova..

Emmelie