Igår blev en ganska lugn dag, vaknade efter endast fem timmar sömn och gjorde mig iordning för en shoppingrunda i Göteborg med Carro, var inte alls på shoppinghumör först, men sedan gick det undan, fick tag i en snygg halvkorsettbh, trosor, och tre tröjor så jag är ganska så nöjd faktiskt..
Sedan blev det hem och hämta ut paketet med alla saker som människorna hade beställt på Sexpartyt jag hade i början av oktober..
Haha det var en rolig kväll det..

Efter det kom Victor hit och vi drack kaffe och snacka lite skit, vi åkte vidare till Bella för att kolla film, det blev ”The accidental housband”, en riktigt rolig film faktiskt, med samma falska budskap som alla andra hollywood filmer..
Kärleks komedier är en av dom genren jag älskar inom film..
Men det får en att tänka på hur falskt det egentligen är.. Nu handlar det inte om att jag är bitter eller olyckligt kär eller något sådan, det är bara det att ”hopplösa romantiker” får väldigt skev bild av kärleken..
Kärleken är inte alltid vacker, kärleken får en inte att flyga på rosa moln, kärleken handlar inte om en riddare i rustning på en vit häst..

Jag kommer ihåg när jag var liten och kollade på de gamla klassikerna inom Disney, såsom SNövit, Törnrosa, Askungen, mm mm..
Jag vet att jag såsom alla andra småflickor trodde att så gick det till, jag skulle en dag träffa ”prince charming” och bli prinsessa..
Okej jag var iofs liten och fantasifull och drömmarna var mest fantasier..
Men är det egentligen så annorlunda med de vuxna ”kärlekshistorierna”
Romeo och Julia är ett praktexempel på hur mörk och hemsk kärleken faktiskt kan vara i verkliga livet..

Alla kärlekskomedier är uppdelade i tre händelser
1; Kvinnan och Mannen träffas och har hett sex mm mm
2; Blir förälskade och sårar varandra., gråter en skvätt, och beter sig som hela världen gått under
3; Dom kommer på att dom älskar varandra ( om så efter 1 vecka, 2 månader eller 1 år, oftast bara några veckor ) och lever lyckliga i alla sina dar..

Sen kanske dessa filmer måste finnas för att människor ska känna hopp om att träffa den ”rätte”, men ärligt talat..

Det där med kärlek vid första ögonkastet är enligt mig rent skitsnack, om du blir kär vid första ögonkastet så är det ju en ytlig kärlek, inte sant?
Är det inte när du väl lär känna personen som du verkligen vet om du är påväg att bli förälskad?

Visst du kan se en kille/tjej och bara känna ”jag bara måste ha honom”, men kallas inte det för enbart lust? Eller är jag bara en riktig oromantisk människa?
Lust kallar jag ytligt och kärlek det handlar om vad som finns på insidan..

Jag har två praktexempel..
För ett tag sedan träffade jag två killar, helt olika varandra..

Den första var en av dom snyggaste killarna jag någonsin sett, min kropp hoppade 1000 meter varje gång jag såg honom..
Den andra var en helt vanlig kille som jag inte alls la märke till först, utvecklade en vänskap bara..

Sen kom det till att lära känna killarna..

Kille nummer ett, han med ett utseende som bara finns i drömmar.. Seriöst? tråkigare människa får man leta efter, mysig javisst.. men hallå eller?
Kille nummer två, underbarare personlighet får man leta efter.. En kille man skrattar med, en kille man kan prata med, en kille man kan mungnabbas med.. en fantastisk kille med andra ord..

Så, vem tror ni man väljer efter sånt?

Kille nummer ett är enbart lust..
Kille nummer två är långvarande..

Så, ännu ett test utav mig gjort och det är sant det dom säger, det är insidan som räknas.. Det vill säga om du vill ha något seriöst och långvarit..

Är det för en natt så välkommen kille nummer 1..
Men lust är ärligt talat bara något ytligt..
Däremot kan man skapa en lust som bara finns i djurens rike med kille nummer två..

Tro mig, den lusten är 10000 gånger bättre… defenitivt..

Så snälla snälla snälla, sluta leta efter era ”lyckliga slut”..
Kärleken är inte alltid det vackraste som finns..

PoK

Emmelie