Livet kan ibland komma ikapp en ganska fort, man funderar över sina beslut och man funderar över sina missöden.
Man kan också komma sig att fråga den ständiga frågan, ”varför”?
Den frågan har kommit tillbaka till mig ganska ofta det senaste, folk som känner mig vet att tiden som är just nu är en av de jobbigaste.
Jag orkar inte längre tänka på vad jag skriver, jag orkar inte längre bry mig om vem som läser eller vem som inte gör det, jag måste få ur mig alla mina känslor, och det är känslor som i nutiden är väldigt känsliga, känslor som jag helst inte pratar om, för jag vet att jag kommer att insé att tiden är knapp.
Jag kommer att insé att världen alltid är orättvis, jag kommer tillslut sluta hoppas, och mitt hopp det är det jag lever på just nu, hopp om att våran familj ska slippa alla tragedier och att ondska ska sluta att drabba oss.
Jag kanske förklarar i gåtor, men jag ska ta det hela ifrån början.

När jag var fem så avled en vän till mig, min farbror Christian 23 år av cancer, det var den första tragedin, jag kan inte berätta mycket, jag var liten och har inga minnen förutom samtalet mamma fick dagen Christian dog, cancer, förbannade sjukdom.

Den andra tragedin…

När jag var nyss fyllda 11 år, år 1999, den 23 oktober rättare sagt, så skulle jag ha en tjejkväll, vi hade dragit in bäddsoffan till vardagsrummet, mitt framför tv:n.
Det var jag, Amanda, Ena och Sofia som skulle kolla på film hela kvällen och sedan skulle tjejerna sova hos mig.
Amanda och Ena hade kommit hit och vi väntade på Sofia.
Telefonen ringde och redan då fattade jag att något var fel, mamma och pappa skyndade sig ut och gick fort upp till mormor och morfar.
Dagen innan hade föresten jag och Julia suttit hemma hos mig med morfar och ätit kronärtskocka.

Mamma och Pappa var inte borta länge, Martin kom nerspringandes, sedan försvann han igen, jag hörde fotsteg, mamma och pappa sprang fram och tillbaka mellan vårat och mormor och morfars hus.
Jag stod kvar i storarummet, jag vågade mig inte ut, jag gick in till mellanrummet där jag kunde se mormor och morfars hus, men jag såg ingen rörelse.
Allt stod stilla, jag höll andan, ingen talade om för mig vad det var.
Men jag visste, jag visste inom mig att det hade med morfar att göra, något sa till mig att morfar inte mådde bra.
Sedan kom den….
Ambulansen, i full fart, med blåljus och sirener..
Då visste jag det….
Morfar hade dött..
Den dagen var den värsta i mitt liv.. Inte nog med att han bara var 59 år, jag hade inte haft chans att säga hejdå.
Senare på natten åkte vi ner till lasarettet, in i det där rummet där dom döda läggs så att familjen får säga hejdå.
Men det blev inget hejdå, morfar levde ju inte, hur skulle han kunna höra mig?
Jag kramade mitt gossedjur jag hade fått några veckor innan utav honom och gav honom en puss på kinden och så fick han en kram..
Det var mitt farväl, men farvälet är ännu inte avslutat, 10 år senare sitter jag hemma och ska fylla 21 år och jag kan fortfarande höra hans röst, jag kan fortfarande känna hans lukt..
Den dagen, den 23:e oktober 1999 förlorade jag inte bara en morfar, jag förlorade min bästa vän.
Min morfar var mitt allt, han var det ända jag hade som jag kände mig hel med..
Morfar och Memmy, det sa han alltid, jag var hans bästis och han var min och vi skulle alltid vara tillsammans..

Trodde vi..

Det var min historia om den där kvällen som kom att förändra allt.

Detta var vad som hände med honom, den dagen då jag inte fick säga Hejdå.

Morfar låg och sov i soffan, vaknade till och ramlade ihop, mormor kommer inspringandes och frågar hur det är.
Men som alltid så var det ingen fara med honom, han reste sig för fort bara..
Han gick in i köket och mormor gav honom vatten.
Han gick in på toan, där försvann han.
Det tog 10 minuter sedan lämnade han oss.
Hjärtinfarkt, den 10:e berättade doktorn, ingen av oss visste att han ens hade haft 1.
Det var min morfar..
Den perfekta människan, enligt honom själv, och jag älskade honom för det.
Ingen människa var ond enligt honom, alla var perfekta.

Han brister var det jag älskade.
Han var min idol, min hjälte, jag skulle bli lika tuff som honom när jag blev stor.
Nu sitter jag är och är mindre än vad han någonsin har varit.
Jag saknar honom, varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund.
Jag önskar bara att jag hade fått säga Hejdå.

År 2005 i November så sitter jag hemma vid min dator, Jousie är påväg hit efter att ha jobbat på Precis nattklubb.
Hon kommer in och berättar att det brinner, i SVEA huset tror hon.
Fan vad coolt tänker jag, vi går ut.
Jag tar en annan väg emot SVEA, bakom Bohlins mot stora vägen.
Jag hinner en halvmeter förbi Bohlins innan jag börjar springa tillbaka in, in i mammas sovrum och bara skriker (klockan är 3 på natten)..
”MAMMA, AFFÄREN BRINNER, SPRING UT, JAG RINGER OCH VÄCKER MORMOR”.
Jag ringde och väckte både mormor och min morbror Martin, alla kommer ner, affären är helt förstörd.
Affären är ett familjeföretag, jag antar att många i Alingsås minns detta, Hallbergs Blommor Sveagatan.
Tragedin är tillbaka, inte nog med att affären brinner, 70 % av minnena ifrån morfar finns där inne, natten och 6 månader är förstörda då man var tvungen att bygga upp hela affären igen.
Det gick att rädda mycket, även Sebastian, morfar och min favoritdocka som bara finns i 2 exemplar.
Men mycket av dom gamla kassaböckerna är förstört, morfar kontor är förstört.
Ännu en gång har en del av morfar tagits ifrån oss..
Minnena kommer tillbaka, detta året var första gången sedan morfars begravning som jag besökte hans grav, jag satt där i 3 timmar och bara stirra.
Jag fick inte fram ett ord, för vem pratar med en sten?
5:e gången jag kom dit så fick jag fram vad jag ville säga, ”jag saknar dig”, mer behövdes inte, det var så jag kände.
Tragedi på tragedi, när ska det sluta ?!

Den 12:e Juni 2007 kom pricken över i:et..
Mormor har fått cancer, äggstock och livmorderscancer.
Jag och min lillebror var uppe och hälsade på min famor och farfar när mamma kom dit för att berätta det.
Jag kunde inte gråta, jag var bara tom, ”HUR I HELVETE ÄR MAN TOM NÄR NÅGOT SÅDANT HÄNDER”?
Jag var tom när jag berättade det för mina vänner, jag var tom när jag berättade det för släkten, jag har bara varit tom tom tom.
Hon började sin cellgifts behandling samma sommar och det gick jättebra, vi trodde inte hon skulle leva till julen, men hon gick upp i vikt och fick färgen tillbaka.
Hon blev bättre, tumörerna minskade, det såg lovande ut.
Sommaren 2008.
Mormor får en allergisk reaktion på cellgiftet och får avsluta behandlingen, dom hittar ett nytt cellgift, det funkar bra.
Sensommaren 2008.
Mormor berättar att hon har fått en tumör i levern, därför har hon ont i magen.
Mormor åker in till sjukhuset i akut 1 gång i veckan pga magsmärtor och kräkningar.
Hon tappar vikt, från 68 till 52..
Hon får tillbaka sik vätska i magen, dom tömmer henne på 3½ liter vätska.
Hon fortsätter åka in och ut akut, mamma börjar insé allvaret, läkarna säger till oss att förbereda oss.
Vi får en andra jul tillsammans med mormor.
Mormor åker in akut igen, denna gången med tarmvred, dom röntgar.
För 2 veckor sedan kom svaret, dom har ingen behandling åt henne mer, tumörerna har vuxit, cellgiftet har brutit ner muskler, skelett, hela mormor.
Mormor bara gråter, hon har tappat hoppet, mamma bara gråter, hon har tappat hoppet..
I mitten står jag, tom..
TOM IGEN?!?!, VAD HÄNDER MED MIG!!!?
Den 26 Januari fyller mormor 63 år, läkarna har förberett oss på att detta blir hennes sista födelsedag.
Mormor fyller 63 år.
Mormor blir bara 63 år.
Mormor kommer aldrig bli 64 år..
Min mormor tynar bort.
Christian blev 23
Morfar blev 59
Mormor blev…
Mormor förlorade sin man, sitt livs kärlek, sin bästa vän, sitt allt.
Mormor föll, ställde sig upp igen och har varit stark, starkare än någon människa jag känner.
Vänner omkring henne har hon förlorat.
Men hoppet har hon alltid haft.
Tills nu, mormor har förlorat hoppet.

Mormor väger 50 kilo och blir magrare och magrare, hon ligger mer och mer i soffan, orkar knappt gå dom 200 metrarna det är till jobbet.
Mormor, våga inte.
Våga inte försvinn från oss.
Vi behöver dig, vi älskar dig, du är vårat liv!

En tragisk historia, och folk säger att livet är orättvist.
MEN HUR MYCKET MER ORÄTTVIST KAN ETT LIV BLI?!

Jag tycker det räcker nu, nu räcker det, jag orkar inte mer..
Och jag är BARA 21 år, och hur mycket mer kommer att hända innan det är min tur?!

Emmelie