Varför ska det vara så svårt för oss alla att gå vidare?
Varför ska man alltid börja skylla på sig själv, alltid tro att det var just du som gjorde fel?
Varenda gång en vän eller jag själv råkar ut för något så går man igenom vad man själv gjort för fel..
Måste det alltid vara vi som gör fel? Många gånger är det ju faktiskt medpartern i det hela som gör något fel.
Eller är det bara självkänslan som spelar in då?

Hur kommer det sig att nästan varje gång två människor inte känner likadant så måste den ena gräva ner huvudet som någon satans struts istället för att ta tag i problemet med en gång?
Alla har/kommer vi förlora något någon gång i livet, och nu menar jag självklart på vänskap eller kärleksvis..
Men man kan inte alltid skylla på sig själv, eller är det för att vi människor är så självdestruktiva att det är enda utvägen?

Jag önskar någon kunde smälla till en varje gång man börjar tänka i dom banorna.
För vi måste verkligen sluta att skylla på oss själva, ingen mår bättre av det..

Det är tufft där ute och ingen kan gå igenom livet på rosa fluffiga moln, man får bara vara realistisk och se livet som det är utan att förstora upp det till himlens höjder eller sänka det till helvetets grunder..
Bitter sanning, men när ska vi börja förstå att livet kan vara bitter ?
Sen är livet den största gåvan av alla, och vi lever bara en gång, så varför inte leva varje dag som om det vore ens sista utan att grubbla på frågan ”varför” ?

Emmelie