Varför står man alltid kvar och stampar på ett ställe när man egentligen bara kan stänga dörren till det förflutna och ta ett steg framåt?
Något som jag funderar på ganska ofta, hur kommer det sig att vi alltid måste ta en glimt tillbaka, när det ändå alltid slutar med att det hemsöker våra liv?
Varför har det plötsligt blivit så viktigt att återvända?
Många beslut att ta, många ord som förblir osagda..
Vad hände med dom dagarna då ärligheten var viktigast och den lättaste vägen?
Man kommer över svåra beslut under hela livet och man får antingen välja den korta eller den långa vägen..
Den korta vägen kan vara enkel men utan ljus i tunneln..
Medans den långa vägen må vara mödosam samtidigt som den testar våra gränser för smärta.. Men i slutändan så hamnar man alltid på andra sidan tunneln där ljuset lyser som starkast!
Alla ”rätta” beslut vi tar behöver inte betyda att dom är mer smärtfri, oftast är det dom rätta besluten som sårar oss och våra medmänniskor mest.

Tex att lämna sin älskade, flytta ifrån vänner och familj, säga upp sig ifrån jobbet etc..
Men är det inte det livet går ut på? Att våga chansa ? Att våga bryta den monotoma vardagsbanan och pröva något nytt? Må det kosta smärta och lidelse, men måste vi inte falla för att ta oss tillbaka, starkare än innan?

Att leva ett liv utan chanser, utan smärta, vore inte det väldigt ensamt och tråkigt i längden?
Man måste få känna att man lever, att det finns ett syfte för en!

I slutändan så står vi ju ändå där, med det livet vi valt att leva. Men väljer vi alltid rätt?
Det är något bara ens egna hjärta kan svara på, så man kanske borde tänka sig för innan man väljer att åka ”safe road”.
För det enkla är inte alltid det bästa, eller oftast inte.