Då var ännu en helg över och den har varit annorlunda..
Sämsta på länge, hände egentligen ingenting, och det blev hemgång tidigt..
Ska skriva ett lite annorlunda inlägg idag, ärligt, öppet och ganska bittert..
Eller egentligen är det nog mer realistiskt än bittert..

Sedan ett halvår tillbaka så har mitt liv förändrats radikalt, det ena efter det andra har försvunnit medans mycket nytt har kommit in..
Jag blev singel och det var väldigt svårt i början, för jag visste egentligen ingenting om det livet..
Inte på äldre dar i alla fall..

Men efter 1 månad så hände något, jag började hitta greppet om hela singellivet, och jag njöt av varje sekund, det var underbart..
Jag levde i en drömvärld, och det var fantastiskt..
En viss händelse fick mig att insé att livet faktiskt har så mycket mer att erbjuda och att det alltid går vidare, så hur mycket jag än inte velat erkänna det för mig själv så var det pga den ”händelsen” som det blev lätt att gå vidare..
(Och denna händelsen har återkommit under nästan varje vecka nu i snart ett halvår..)
Jag har mått bättre än jag någonsin gjort, och varje vecka, varje helg har varit underbar..

Tills en tjejkompis till mig frågade hur jag mådde av dessa händelser..
Eller rättare sagt , hur jag kände mig i kroppen av det, ni vet, hjärta, hjärna, själ etc.
Det var som om jag gick in i en mur, för jag hade inte tänkt på det på något känslomässigt sätt överhuvudtaget, det har mest varit pricken över i:et för mitt fantastiska liv, som det såg ut..
Och jag svarade med den klassiska frasen ”Ingenting”..
För jag kände ingenting, vännerna tjatade på mig om och om igen om att dom såg/hörde på mig att jag faktiskt kände mer än jag vågade erkänna.
Det var då vi började diskutera mina regler och spel som jag höll på med..
Jag hade/har satt upp en mur omkring hela mig, och den muren fick inte rasera för då hade det betytt att jag själv hade raserat..
Jag framstod som känslokall och mannlig..
(Det där med mannlig kan disskuteras)
Men det är bara sådan jag är, så fort jag visar mig sårbar om ens för en sekund så raserar allt.
Jag klarade mig bra som jag var..
Mina spel jag höll på med funkade hur bra som helst..

Tills en helg, en kväll då jag började känna mer än jag hade menat att känna.
Självklart blev jag livrädd och sprang ifrån situationen så fort jag kunde..
Efter det satte jag upp ännu mer regler och ännu mera mur, fast en mjukare mur..
En som inte kunde rasera men ändå kunde visa en varmare sida..
Tills en kväll, jag kommer ihåg att vi var hos Bella och jag och Bells gick ut och skulle ta en cigg när hon sa till mig ”Men gumman hur är det”..
Första gången hon sett mig sårbar, jag kom till insikt att situationen jag var i var jobbigare än vad jag trott..
Hon gav mig en kram och jag förklarade hur det var och sedan ställde jag mig upp tog ett djupt andetag och var mig själv igen..
Det är det enda som krävs för att jag ska svälja det sårbara och glömma av det helt och hållet, hur jobbig en situation än är..
Sen fortsatte livet som vanligt..
Men jag var lyckligare än innan, och kunde inte sätta fingret på vad det var..
Och dessa händelser som återkom hela tiden, dom började kännas mer säkra, mer trygga, mer seriösa..
Och jag trivdes faktiskt, förutom att jag stod mitt i en ”gåta som jag inte kunde lösa”..
Och jag var riktigt lycklig..

Tills jag en dag märkte att jag hade rivit ner min mur till grunden, muren var borta och det kändes skönt, men jag var vaksam och beredd att bygga upp den fort igen om det skulle behövas..

Igår byggdes den upp igen..
Jag märkte att det jag kanske till en liten procent trott på inte verkade vara riktigt, det verkade bara som att det var en del av mitt ”drömliv” jag levt och att jag vaknat upp till verkligheten..
Jag har i några veckors tid inte haft någon mur runt mig, och det har känts skönt att slippa ha den där, för det har varit jobbigt att alltid vara på sin vakt..
Men igår hände något som fick mig att ta ett djupt andetag och bygga upp muren igen..
Jag är varken sårad eller ledsen, mest förbannad på mig själv för att jag var så korkad att riva allt jag byggt upp..

Men det är lättare att bygga upp igen än att riva..
Så åter igen är jag en levande mur..

Men jag kan inte gräma mig för det, man kommer dra många lotter genom livet och man kan inte alltid vinna, även fast man faktiskt önskar att man gjorde det..
Hur många nitlotter kommer vi inte över i livet egenligen ?

FAST, nu måste jag erkänna att det jag upplevde, var med, hade inte var en nitlott, det är tack vare det som jag börjat leva igen, leva det livet som jag letat efter så länge.
Kanske är därför som det är så svårt att erkänna för mig själv att det lilla hoppet jag hade kanske inte var menat att va..

Suck, livet är inte lätt ibland.
Men man ska aldrig sluta hoppas..
Allt kommer bli bra och livet ger en bergodalbanor, det är bara att åka med och leva !

//Emmelie