Tänker vara en jobbig, tjatig människa lite snabbt bara..
Hittade texten jag skrev till mormors begravning idag..
Tänkte bara lägga upp den för den betyder väldigt mycket..
Och jag kom på mig själv att tänka på henne för första gången på länge..

VÅRAN MORMOR

Även om en blomma vissnar så kommer den tillbaka lika vacker som innan
Även om gräset klipps så växer det upp lika grönt som det var förra våren.
Om skogen skövlas så växer träden sig lika ståtliga som för 100 år sedan.
Men när en människa försvinner så vet vi att hon inte längre kommer födas till samma skepnad.
Kanske att hon en dag dyker upp iförd en förklädnad.
Hon kanske är en duva, en katt, ett träf eller varför inte en liten nyckelpiga så fri?.

Att förlora någon är aldrig lätt, man kan aldrig förbereda sig för den olyckan.
Man kan i psyket kanske förstå att det snart kommer hände, men hjärtat kan aldrig förbereda sig för den sorgen.
Vi har förlorat våran älskade mormor, något ondskefullt drog tag i henne och släppte henne aldrig, vi kunde bara stå och se på medans hon drogs bort ifrån oss mer och mer.
Men nu såhär efteråt så har tankarna förändrats-
Det var aldrig ondskan som drog i henne, det var den personen hon älskat högst på denna jord i flera år.
Morfar.
När han märkte att mormor bara led här på vår jord så var det han som tog tag i henne, ingen främmande hand, det var en hand som mormor så många gånger kramar, kysst och hållt i.
Vi kan aldrig sluta sakna henne, men vi kan med gott samvete somna varje natt med vetskapen om att hon faktiskt är där hon hör hemme, i famnen på morfar.

Våra minnen bär vi med oss livet ut, och det är dom som stärker oss,
för även om det är en stor tragedi som har inträffat så har vi alldeles för många år av lycka för att tragedin ska vara total.
Vi har i många år fått lära känna mormor, fått älska henne, blivit älskade av henne och det är det som räknas, för när allt kommer omkring så är det kärleken till våra nära och kära som bär oss genom livet, en ensam själv är ingen själv, men en omtyckt själ, den får leva i många lyckliga år omringad av de som älskar henne.

Hade mormor sett hur vi sörjde och saknade henne hade hon så snällt bett oss sluta för ”det kommer bli bra”.
Man kan aldrig säga farväl för alltid, men jag vet att mormor för första gången på 2 år inte har ont, och att hon är lycklig och det är det allra viktigare.

Vi älskar och saknar dig dag som natt..

Emmelie 1/3 2009..

Nu är det inte så att jag vill ha massa snälla och omtänksamma ord pga detta..
Jag behövde bara tillägna detta till min älskade mormor..
Så känn ingen omtanke eller något sådant..
För hur det än är så har jag gått vidare.
Jag kan ses som en känslokall människa för att jag inte fäller några tårar, eller för att jag inte pratar om sorgen.
Men det är bara sån jag är, jag pratar och minns hellre dom glada och lyckliga stunderna med mormor och även med min morfar och älskade farbror..
Jag lever och det är jag oerhört glad för, och ingen av mina bortgångna släktingar hade velat att jag sörjde dom..

Ingen vill det..
Så hur mycket jag än saknar dom så det ibland gör ont, så är jag glad för att jag ens lärde känna dom..
Och och ödet vill så kommer vi träffas igen..

Jag bara är sån, positiv i alla vinklar !

Emmelie