Varför är livet så orättvist?

Hur kommer det sig att det alltid är en och samma familj som råkar ut för olycka efter olycka?
Ska vi ta min familj så började det med att min farbror vid 22 års ålder avled pga cancer, sedan anvled min morfar vid 59 års ålder av hjärtinfarkt.
Efter några underbart lyckliga år så var det några skitungar som tände eld på våran affär som gått i arv sedan urminnes tider, där fanns dom första bankböckerna.
Det var på dom dagarna en ros kostade 5 kronor, nu kostar dom ända upp till 35 kronor.
Affären brann ner och det var jag som upptäckte det, och fick väcka mamma och mormor som är ägare utav affären i nutiden.
1½ år efter detta Juni 2007 fick min mormor diagnosen livmorder och äggstockcancer.
Min mormor är den starkaste kvinnan jag känner, hon gör allt för sina nära, och cellgifterna fungerade bra, tumörerna minskade, vätskan försvann.
I vintras fick vi reda på att hon hade en tumör i levern också, detta har hon inte vågat berätta då det är allvarligare än de andra.
Hon mådde jättebra och var hur pigg som helst, har inte tappat något hår eller dylikt.
Denna helgen åkte jag, min mor och lillebror till kolmården (man får offra sig för familjen ibland).
Vi fick på lördagskvällen reda på att våran kära mor/mormor har spytt hela dagen och har kramp där levern sitter, har svullen mage och är sängliggandes.
Men det lät precis som magsjuka så vi höll tummarna för att det skulle vara det.
Vi kom hem på söndagen och mormor mådde mycket bättre, värt att nämna är att hon bara är 63 år, och en av de piggaste i sin ålder.
Hon kunde nu äta och sminkade sig lite och var uppe och gick så vi trodde till 100 att det var magsjuka.
Idag, Tisdag, har min egna mor kört mormor till Borås för mormor skulle få cellgifter igen, hon fick då svar på sin skiktröntgen hon gjorde för 1 vecka sedan.
Mamma steg ur bilen när hon kom hem och tårarna forsade, det visade sig att tumören i levern har växt och vätskan i magen har kommit tillbaka.
Läkarna vet i nuläget inte vad dom kan göra mer än att ge henne nya cellgifter och hoppas på att hon ska vara mottaglig, dom hade sagt till mormor
Jag citerar ”detta är det sista vi kan göra”.
Så hur kommer det sig att det alltid är en familj som råkar ut för allting?.
Vi kan även räkna med att min far lämnade oss 2006 och 1½ år efter gifte sig med sin nuvarande fru, efter 18 år ihop med mamma.
Gång på gång slås familjen ner av en ny tragedi, vi hinner inte mer än att se ljuset och lyckan förens mörkret drar ner oss igen.
Detta är droppen, de högre makterna har absolut någonting skarpt emot oss, eftersom vi blir lämnade i sticket, varför kan inte våran familj för en gångs skull vara den familjen som har turen med sig?`
Jag vet inte vad vi ska ta oss till om livet bestämmer sig för att ta mormor ifrån oss!
Hon är klippan som håller upp familjen, som visar oss kämparglöden trots att man är sjuk.
Hon är den starkaste kvinnan gåendes på denna jord, och ett liv utan henne, ja jag vet inte hur det skulle se ut..
Vi har redan förlorat våran far/morfar, ta inte ifrån oss våran mor/mormor också, för då lämnas en lucka i livet som aldrig mer kommer gå att fyllas!