Jag började häromdagen skriva lite anteckningar om döden, ”hur hedrar man de alvidna på bästa sätt”?
Hedrar man dom genom att besöka dom på deras grav, skriva en bok om dom, tatuera in deras namn, eller hedrar man dom bara genom en liten tanke varje dag?
Själv så försvann min morfar ifrån mig för 9 år sedan, jag var då 11 år och han var min absolut bästa vän.
Jag kommer fortfarande ihåg hans röst och hans lukt.
Det tog mig 6 år innan jag vågade mig upp till hans grav och väl där så släppte alla spärrar och jag föll ihop till en sittande ställning och bara grät.
Det var andra gången någonsin jag varit där och sagt hej, första gången var när han precis hade begravits och jag hade lämnat en liten gris där, ett gosedjur jag fått av honom,
och när jag då kom tillbaka 6 år efteråt så stod grisen fortfarande kvar.
Jag åker ibland dit upp för att säga hej, prata mig eller att bara få andas, för jag vet att min morfar hjälper mig att slappna av.
Men jag vet ändå av en känsla att morfar har lämnat sin grav och är på en plats långt ifrån vårat förstånd och lever sitt liv, utan sjukdommar och annat bedrövligt.
Jag är en tjej som gillar tatueringar och piecringar men har även jag själv som många andra mina gränser, jag sitter nu med 4 piercingar varav 2 är i öronen, 1 i tragus och 1 i underläppen.
Men jag har även 2 tatueringar, 2draker i form av en tribal i svanken och så har jag även 2 rader mellan skulderbladen, nu till det jag skulle berätta,
tatueringen mellan skulderbladen är skriven på alviska och talar om när jag föddes och även när min morfar föddes, morfars födelsedatum sitter på vänster sida
närmast mitt hjärta för enligt mig så kommer jag alltid att bära med mig min morfar vart livet än för mig.
Som sagt min morfar var min bästa vän, och jag vet att han har lämnat våran dimension, så frågan är ”hur hedrar man de avlidna på bästa sätt?”

Jag satt och kollade på Remember the titans igår hos pojkvännen, jag har aldrig sett filmen men däremot har jag hört talas om den.
Den handlar ju då som dom flesta vet om raskriget som härjade på 70 talet, ett krig emellan de vita och de mörka, ett krig som vi utkämpar än idag.
Inte alla men nuförtiden kallas dom Nazister och dom utkämpar ett krig emot människor som faktiskt inte är olika oss förutom deras hudfärg.
Jag klarar inte av raskrig för i mina ögon så är alla människor varesig dom är mörka, ljusa, gula, likadana.
Alla är vi människor och förtjänar lika liv på samma villkor.
Jag hade en yngre vän en gång som kallade sig nazist, jag frågade honom ”var har du för argument till att vara nazist”?
hans svar ”för det är mest turkar som våldtar svenska tjejer”.
Jag sa till honom att så må det vara i tidningen, men det är många svenska killar som våldtar svenska tjejer bara att det blir förstorat när det är
en utländsk kille som gör det, denna killen är idag inte nazist och det är jag väldigt glad för.
Jag undrar bara varför vi ljusa har så mycket fördommar emot människor som flytt ifrån sina hemland och kommit hit ?
Varje gång vi åker utomlands så är det vi som är utlänningarna och dom hyser inte alltid samma hat emot oss.
Istället öppnar dom sina armar och visar oss hur dom har det och vill lära sig om oss, så var det ivartfall i thailand.
Vi är enbart hemlänningar i vårat eget land, varje gång du stiger iland i norge, danmark eller finland så är det vi som är utlänningarna,
men bara för att vi då kanske är ljushyade så blir vi inte ratade för det?
Varför ska hudfärgen ha någonting att göra med hur vi är som människor?
Varför ska vi inte hata de av våran egen färg, för vi gör också fel, kolla på fritz som låste in sin egna dotter, våldförde sig på henne och lät
henne föda hans barn som han sedan tog ifrån henne och lät dom bo hos honom medans dottern elisabeth bodde i källarn med resten av barnen!
Det är lika fruktansvärt som om det vore en mörhyad människa, det spelar absolut ingen roll hur du ser ut, för i själ och hjärta så ser vi alla
likadana ut, har alltid gjort och kommer alltid göra, en del är onda en del är goda, men det beror inte på hur vi ser ut, det beror hur vi är som människor.
Så ibland kanske vi ska sluta vara så ytliga och börja tänka på hur vi ser ut på insidan.
För det är trots allt det som betyder något i slutändan.

Sen har jag ännu en fundering på detta med att skaffa barn i tidigt ålder.
Många i våran stad har skaffat barn innan dom fyllt 18, jag kan tycka det är lite väl tidigt, beroende på hur ens liv ser ut.
Jag själv kan ju säga att jag absolut vill ha ett barn, hade kunnat skaffa det nu, men jag vet att jag inte kan ge ett barn det den behöver i nuläget!
Jag har inte ekonomin eller hemmet för det..
Jag har en underbar pojkvän sedan 2 ½ år tillbaka, med resten saknas, jag har inte fått leva själv ännu.
Skulle jag skaffa ett barn nu så hade det varit alldeles för egoistiskt, och i denna frågan vill jag helst vara oegoistisk, för barnets skull!
Så jag har lite svårt att förstå att en tjej mellan 14-17 år skaffar ett barn för att man inte tror på abort, men barnet då?
Det är svårt att uppfostra ett barn utan någonting att ge det, men sedan tycker jag det är starkt utav dom som faktiskt har skaffat barn i denna ålder
och klarat av att bygga upp ett hem och en stadig ekonomi efter att barnet fötts!
Det är riktigt moderkärlek, att fortfarande studera och jobba medans barnet är litet.
Men jag tycker fortfarande att man ska tänka på barnet i denna fråga, men vad vet jag vad som är rätt eller fel?
I slutändan kanske det ändå handlar mest om kärlek!

Dagen blogg tillägnas: hunden Diva som fick mig att förstå att jag inte behöver vara rädd för hundar.

Tills nästa gång: Sluta upp med alla krig både allmänna såsom privata, den som gräver gropen är också den som faller i!