Sitter och lyssnar på Jason Mraz just nu, och funderar lite på alla de olika budskapen eller historierna som musiker får in i sina låtar.
Många gånger har jag suttit och lyssnat på en låt och känt igen mig i texten.
Det finns glada, sorgsna och arga låtar, finns en genre till alla humör.
När jag varit ledsen, blivit dumpad, blivit sviken så har det funnits låtar som jag lyssnat på tex; Neo - So sick of lovesongs, Sonata Arctica - Shamandalie som har fått mig att bryta ihop
helt och hållet, bara suttit där och varit tyst med tårarna rinnandes, men dom har även hjälpt mig att få ut alla tårar tills det inte finns några kvar.
Ibland är det skönt att få gråta ut, och då är det skönt att få lite hjälp med det.
Men sen finns det också låtar som jag lyssnar på när jag är glad, det ska helst vara rockigt, skateaktigt med mycket elgitarr och sköna röster.
Att nämna då är Sonata Arctica - My Selene, Victorias secret, Greenday - Basketcase, My Chemical Romance - Mama och Dead!, Jason Mraz - I´m Yours, Plaint White T´s - Delilah,
Dragonforce - Throug fire and flames, Eric Johnson - Cliffs of Dover.
Dom är många men ack så sköna och dom får mig att bli riktigt glad, jag är ingen smörsångs tjej, helst lite go i låten, men även sköna lite halvt reggae låter får mig på skönt humör.
När jag är arg så kan ibland Slipknot komma in mitt emellan de känslosamma låtarna.
Dope - Die Mother Fucker Die, den fick ibland vara med förut.
Det är rätt intressant att musik kan säga en så mycket, vissa låtar hjälpte mig att förstå att jag var fast i ett förhållande som inte fungerade.
Vissa låtar fick mig att förstå att jag verkligen älskade någon.
Men många låtar fick mig också att bli starkare som person, så jag bugar och bockar för låtskrivarna, dom gör ett underbart jobb, poesi kallar jag det!
Jag har lite svårt för r&b låtar, svensk hiphop och techno.
Men däremot finns det inget skönare att dansa till än vissa r&b låtar, så på förfesterna brukar det vara en del sådana.
Fast jag tycker det är roligare med låtar som alla kan och kan sjunga till, vad är inte skönare än att vakna upp dagen efter och vara hes för att man sjungit opera med alla sina vänner?
Tyvärr så blir det mågna gånger så att man mest springer omkring och letar efter folk man tappat bort när man är ute.
Men även när man är ute och partar så gör musiken mycket, för med bra musik så får man roligt, men kass musik så blir det inte alls lika roligt helt plötsligt!
Sen undrar jag hur det kommer sig att våran musiksmak skiljer sig så mycket ifrån varandra?
Är det beroende på man är som person? Jag och min kompis är hur lika som helst i vanliga fall, men hon gillar inte rock, och jag gillar inte r&b.
Men hon gillar Greenday och jag gillar Beyoncé!
Det är lustigt hur vi skiljer oss från varandra i smak, men ändå är så lika.

Dagens blogg: tillägnar jag getingen som flög och satte sig i mitt hår så jag kastade mig ur sängen och slog i huvudet, tack för det din jävel!

Tills nästa gång: Lyssna på musik, det hjälper i dom flesta fallen! Men tillräckligt högt så ni inte får tinnitus!

Varför är livet så orättvist?

Hur kommer det sig att det alltid är en och samma familj som råkar ut för olycka efter olycka?
Ska vi ta min familj så började det med att min farbror vid 22 års ålder avled pga cancer, sedan anvled min morfar vid 59 års ålder av hjärtinfarkt.
Efter några underbart lyckliga år så var det några skitungar som tände eld på våran affär som gått i arv sedan urminnes tider, där fanns dom första bankböckerna.
Det var på dom dagarna en ros kostade 5 kronor, nu kostar dom ända upp till 35 kronor.
Affären brann ner och det var jag som upptäckte det, och fick väcka mamma och mormor som är ägare utav affären i nutiden.
1½ år efter detta Juni 2007 fick min mormor diagnosen livmorder och äggstockcancer.
Min mormor är den starkaste kvinnan jag känner, hon gör allt för sina nära, och cellgifterna fungerade bra, tumörerna minskade, vätskan försvann.
I vintras fick vi reda på att hon hade en tumör i levern också, detta har hon inte vågat berätta då det är allvarligare än de andra.
Hon mådde jättebra och var hur pigg som helst, har inte tappat något hår eller dylikt.
Denna helgen åkte jag, min mor och lillebror till kolmården (man får offra sig för familjen ibland).
Vi fick på lördagskvällen reda på att våran kära mor/mormor har spytt hela dagen och har kramp där levern sitter, har svullen mage och är sängliggandes.
Men det lät precis som magsjuka så vi höll tummarna för att det skulle vara det.
Vi kom hem på söndagen och mormor mådde mycket bättre, värt att nämna är att hon bara är 63 år, och en av de piggaste i sin ålder.
Hon kunde nu äta och sminkade sig lite och var uppe och gick så vi trodde till 100 att det var magsjuka.
Idag, Tisdag, har min egna mor kört mormor till Borås för mormor skulle få cellgifter igen, hon fick då svar på sin skiktröntgen hon gjorde för 1 vecka sedan.
Mamma steg ur bilen när hon kom hem och tårarna forsade, det visade sig att tumören i levern har växt och vätskan i magen har kommit tillbaka.
Läkarna vet i nuläget inte vad dom kan göra mer än att ge henne nya cellgifter och hoppas på att hon ska vara mottaglig, dom hade sagt till mormor
Jag citerar ”detta är det sista vi kan göra”.
Så hur kommer det sig att det alltid är en familj som råkar ut för allting?.
Vi kan även räkna med att min far lämnade oss 2006 och 1½ år efter gifte sig med sin nuvarande fru, efter 18 år ihop med mamma.
Gång på gång slås familjen ner av en ny tragedi, vi hinner inte mer än att se ljuset och lyckan förens mörkret drar ner oss igen.
Detta är droppen, de högre makterna har absolut någonting skarpt emot oss, eftersom vi blir lämnade i sticket, varför kan inte våran familj för en gångs skull vara den familjen som har turen med sig?`
Jag vet inte vad vi ska ta oss till om livet bestämmer sig för att ta mormor ifrån oss!
Hon är klippan som håller upp familjen, som visar oss kämparglöden trots att man är sjuk.
Hon är den starkaste kvinnan gåendes på denna jord, och ett liv utan henne, ja jag vet inte hur det skulle se ut..
Vi har redan förlorat våran far/morfar, ta inte ifrån oss våran mor/mormor också, för då lämnas en lucka i livet som aldrig mer kommer gå att fyllas!

Jag började häromdagen skriva lite anteckningar om döden, ”hur hedrar man de alvidna på bästa sätt”?
Hedrar man dom genom att besöka dom på deras grav, skriva en bok om dom, tatuera in deras namn, eller hedrar man dom bara genom en liten tanke varje dag?
Själv så försvann min morfar ifrån mig för 9 år sedan, jag var då 11 år och han var min absolut bästa vän.
Jag kommer fortfarande ihåg hans röst och hans lukt.
Det tog mig 6 år innan jag vågade mig upp till hans grav och väl där så släppte alla spärrar och jag föll ihop till en sittande ställning och bara grät.
Det var andra gången någonsin jag varit där och sagt hej, första gången var när han precis hade begravits och jag hade lämnat en liten gris där, ett gosedjur jag fått av honom,
och när jag då kom tillbaka 6 år efteråt så stod grisen fortfarande kvar.
Jag åker ibland dit upp för att säga hej, prata mig eller att bara få andas, för jag vet att min morfar hjälper mig att slappna av.
Men jag vet ändå av en känsla att morfar har lämnat sin grav och är på en plats långt ifrån vårat förstånd och lever sitt liv, utan sjukdommar och annat bedrövligt.
Jag är en tjej som gillar tatueringar och piecringar men har även jag själv som många andra mina gränser, jag sitter nu med 4 piercingar varav 2 är i öronen, 1 i tragus och 1 i underläppen.
Men jag har även 2 tatueringar, 2draker i form av en tribal i svanken och så har jag även 2 rader mellan skulderbladen, nu till det jag skulle berätta,
tatueringen mellan skulderbladen är skriven på alviska och talar om när jag föddes och även när min morfar föddes, morfars födelsedatum sitter på vänster sida
närmast mitt hjärta för enligt mig så kommer jag alltid att bära med mig min morfar vart livet än för mig.
Som sagt min morfar var min bästa vän, och jag vet att han har lämnat våran dimension, så frågan är ”hur hedrar man de avlidna på bästa sätt?”

Jag satt och kollade på Remember the titans igår hos pojkvännen, jag har aldrig sett filmen men däremot har jag hört talas om den.
Den handlar ju då som dom flesta vet om raskriget som härjade på 70 talet, ett krig emellan de vita och de mörka, ett krig som vi utkämpar än idag.
Inte alla men nuförtiden kallas dom Nazister och dom utkämpar ett krig emot människor som faktiskt inte är olika oss förutom deras hudfärg.
Jag klarar inte av raskrig för i mina ögon så är alla människor varesig dom är mörka, ljusa, gula, likadana.
Alla är vi människor och förtjänar lika liv på samma villkor.
Jag hade en yngre vän en gång som kallade sig nazist, jag frågade honom ”var har du för argument till att vara nazist”?
hans svar ”för det är mest turkar som våldtar svenska tjejer”.
Jag sa till honom att så må det vara i tidningen, men det är många svenska killar som våldtar svenska tjejer bara att det blir förstorat när det är
en utländsk kille som gör det, denna killen är idag inte nazist och det är jag väldigt glad för.
Jag undrar bara varför vi ljusa har så mycket fördommar emot människor som flytt ifrån sina hemland och kommit hit ?
Varje gång vi åker utomlands så är det vi som är utlänningarna och dom hyser inte alltid samma hat emot oss.
Istället öppnar dom sina armar och visar oss hur dom har det och vill lära sig om oss, så var det ivartfall i thailand.
Vi är enbart hemlänningar i vårat eget land, varje gång du stiger iland i norge, danmark eller finland så är det vi som är utlänningarna,
men bara för att vi då kanske är ljushyade så blir vi inte ratade för det?
Varför ska hudfärgen ha någonting att göra med hur vi är som människor?
Varför ska vi inte hata de av våran egen färg, för vi gör också fel, kolla på fritz som låste in sin egna dotter, våldförde sig på henne och lät
henne föda hans barn som han sedan tog ifrån henne och lät dom bo hos honom medans dottern elisabeth bodde i källarn med resten av barnen!
Det är lika fruktansvärt som om det vore en mörhyad människa, det spelar absolut ingen roll hur du ser ut, för i själ och hjärta så ser vi alla
likadana ut, har alltid gjort och kommer alltid göra, en del är onda en del är goda, men det beror inte på hur vi ser ut, det beror hur vi är som människor.
Så ibland kanske vi ska sluta vara så ytliga och börja tänka på hur vi ser ut på insidan.
För det är trots allt det som betyder något i slutändan.

Sen har jag ännu en fundering på detta med att skaffa barn i tidigt ålder.
Många i våran stad har skaffat barn innan dom fyllt 18, jag kan tycka det är lite väl tidigt, beroende på hur ens liv ser ut.
Jag själv kan ju säga att jag absolut vill ha ett barn, hade kunnat skaffa det nu, men jag vet att jag inte kan ge ett barn det den behöver i nuläget!
Jag har inte ekonomin eller hemmet för det..
Jag har en underbar pojkvän sedan 2 ½ år tillbaka, med resten saknas, jag har inte fått leva själv ännu.
Skulle jag skaffa ett barn nu så hade det varit alldeles för egoistiskt, och i denna frågan vill jag helst vara oegoistisk, för barnets skull!
Så jag har lite svårt att förstå att en tjej mellan 14-17 år skaffar ett barn för att man inte tror på abort, men barnet då?
Det är svårt att uppfostra ett barn utan någonting att ge det, men sedan tycker jag det är starkt utav dom som faktiskt har skaffat barn i denna ålder
och klarat av att bygga upp ett hem och en stadig ekonomi efter att barnet fötts!
Det är riktigt moderkärlek, att fortfarande studera och jobba medans barnet är litet.
Men jag tycker fortfarande att man ska tänka på barnet i denna fråga, men vad vet jag vad som är rätt eller fel?
I slutändan kanske det ändå handlar mest om kärlek!

Dagen blogg tillägnas: hunden Diva som fick mig att förstå att jag inte behöver vara rädd för hundar.

Tills nästa gång: Sluta upp med alla krig både allmänna såsom privata, den som gräver gropen är också den som faller i!

Vart går gränsen för otroheten egentligen?
Många gånger har jag disskuterat den frågan och svaren är alltid olika, åsikterna skiljer sig varje gång.
Men hur långt får en människa egentligen gå för att klassas som otrogen?
En öm smekning på kinden, en puss på kinden,
eller är det helt enkelt så att otrohet är enbart när man har sex med en annan?
Jag kan disskutera detta i många timmar, dagar, månader, år..
Men jag kommer alltid fram till samma svar, det beror på betydelsen!
En öm smekning på kinden samtidigt som man har glimten i ögat, betyder det ”hej”,
eller betyder det ”jag vill träffa dig igen”.
En puss på kinden, är det vänskapligt eller betyder det, ”jag vågar inte pussa dig på munnen”.
Att ha sex med en annan människa kan ju enbart betyda sex, det behöver inte vara några känlsor inblandade.
Privat så tycker jag att ligga och kolla på en film, kramas och bara mysa med en annan människa än din partner,
ibland är värre än att gå hem med någon bara för att lusten har tagit över!
Att ligga och mysa och kramas med en go film gör man inte med vem som helst, det är mer betydelsefullt än
att gå hem och bara dra över någon.
Däremot så betyder sex med den du älskar mer än något annat, då blir sexet helt plötsligt till något vackert
och betydelsefullt och det styrs inte längre utav bara lusten.
Men hur kommer det sig då att även fast man är i ett stabilt och lyckligt förhållande helt plöstligt får syn
på den där oerhört sexiga tjejen/killen i baren och lusten bara tar över och du fastnar i ”otrohets”träsket?
Är det för att din partner inte kan ge dig det du vill ha? Eller är det bara för att lusten gör dig blind
och får hjärnan att stänga av känslorna för din partner?
Men då är egentligen frågan, vad är sex?
Jag fick förklara för mig av min gynekolog för ett tag sedan att ”du får ha sex, men inte samlag”..
Då frågade jag så förundrad som jag var, vad är sex och vad är samlag?
Min gynekolog förklarade så fint för mig att ”sex är när det är oralt medans samlag är när din kille för in
sin penis i dig”.
Men då undrar jag, varför säger vi ”vi ska ha sex”, när vi då menar att vi ska gå hem och ha ”samlag” med någon?
Jag tror ändå att det är lite från person till person, vart går gränsen?
Min mor förklarade för mig att en kyss är inte otrohet men sex är otrohet, men jag förklade då så fint för min
mor att en kyss kan vara steget värre än otrohet, det beror på hur den utförs.
Och när jag då förklarade vad jag menade så förstod hon mig med en gång och tyckte att jag faktiskt hade rätt i
det jag sa!
En kyss och sedan utbyta nummer, eller fortsätta prata efter det att man har kysst varandra, det är värre än
att kyssa någon i en sekund och sedan förstå att man gjorde fel och avsluta det hela och vända ryggen till.
Men om du sedan är den personen som sitter ensam hemma i din säng och får reda på att din partner har pussat
någon på munnen då betyder det otrohet, medans den personen som utförde denna puss menar på att det ”bara var en puss”.
Så ibland kanske man ska förstå de båda parterna i detta?
Man kanske ska förstå att den ena är ångerfull och att den ena är besviken?
Eller ska man alltid ställa sig på den enas sida? Jag tycker att det är skönt att höra bådas sida utav händelsen, att sedan
försöka förklara för dom båda vad dom båda har gjort fel och vad dom har gjort rätt.
Den som har varit otrogen har alltid gjort något fel som kommer att såra fler människor än den dom är tillsammans med,
men även den som har blivit bedragen kanske gör fel i att dömma innan hela historien kommit fram?
Sedan kommer frågan, vem ska man skylla på?
Partnern eller den lediga som raggade upp din partner? Tyvärr gör dom flesta felet att förlåta partnern men avsky den
felande länken, och sedan låtsas att allt är okej.
Men sen kanske man får tänka såhär, din partner känner du och vet vart han/hon finns, medans den andra delen av otroheten
känner du inte, och han/hon kanske tom vet att det var just din partner hon/han strulade med?
Många frågor men ack så lite svar!
Tyvärr så kommer disskutionerna nog alltid att finnas där!
Vart går gränsen för otrohet?

Dagens blogg: tillägnas min kusin Jonathan från norge bara för att han har sådan underbart bra hand om erik, och för
att han faktiskt kom hit och hälsade på!

Tills nästa gång: Var trogna, tillslut kommer det förflutna ikapp er och ni kommer få ångra er för det ni gjorde!

Kommer vi någonsin lära oss alkoholens gränser?
Kommer vi någonsin lära oss ”när det räcker så räcker det”?
Kommer vi någonsin strunta i ”bara en till”?
Har svårt att tro det, människor säger hela tiden ; ”jag känner mina egna gränser, jag vet när jag ska sluta och har fått tillräckligt”.
Ändå så står dom där den där Lördagen med kompisarna och vet inte vad nykterhet är för något, dom vaknar dagen efter och första tanken är; hur kom jag hem? vad hände igår? vem ringde jag till? vem hånglade jag med?
När ska vi lära oss våra gränser?
Anledningen till att jag undrar över detta är att jag själv inte känner mina gränser.
Men jag och min kära vän S pratade om detta över några glas vin, är du på gott humör så verkar 3 vinglas räcka för att du ska komma in i en härlig och ljuv stämning, men är du på dåligt humör så verkar det inte ens räcka med 1 vinflaska för du är ändå lika nykter som du var på morgonen då du vaknade.
Är det så att man bara för att man har ett gott humör blir mer onykter än vad man är? Man helt enkelt ”spelar” full som man gjorde efter en 3.5:a när man var 13?
Gårdagen avslutades redan klockan 00 då jag tyckte att det kanske var dags att gå hem.
Och idag har jag mått som förtjänat, det är då tankarna börjar; jag ska aldrig mer dricka, ungefär..
Men det är ju egentligen rent skitsnack för jag vet själv att på Lördag ska vi fira nära vännen W som fyller 21, och då komemr vinet komma fram igen.
Så hur kommer det sig att alkoholen lockar så? Att vi aldrig kan lära oss att hantera den?
Och dessutom, hur kommer det sig att vi alltid skyller på ”jag var full”, när vi gör något som sårar en annan människa?
Du är inte mindre människa för att du har alkohol i kroppen, du blir bara med våghalsig!
Fast är det också ett spel vi spelar ”alkoholen gör mig mindre blyg”?
Man har ju varit med om att bli sårad, sårat eller sett ngn såra, och oftast så används meningen ” jag var full” dagen efter!
Men det är som att säga, jag var för trött, det har ungefär samma effekt på oss som alkoholen, vi blir suddiga i blicken, sluddrar, tänker inte klart och kan inte föra normala samtal!
Jag skyllde länge på ”jag var full”, men har sedan efter många sådana svar kommit på att, jag kommer ju faktiskt ihåg varför jag gjorde/sa så, och jag vet även anledningen till varför jag gjorde det, så vad ger det mig för skyldighet att skylla på alkoholen, som jag faktiskt själv har valt att dricka?
Alkoholen väljer inte oss, det är vi som väljer alkoholen.
Och hur roligt är det att höra dagen efter; ”fan vad full du var igår Sem”?
Det är inte roligt, inte efter att ha hört det några gånger i några år, nu säger jag inte att jag dricker mig totalt nersupen varje helg, ibland räcker det med ett glas vin och så går det några torrveckor.
Som vissa säger att dricker man varje helg så är man klassad som en helgalkoholist?!
Bara för att det är roligt att umgås med människor och ta några glas vin kanske varje helg, om man har många vänner, så ska man behöva skriva in sig på AA?
Det ska till väldigt mycket alkohol, många dagar i veckan för att jag tycker att man ska klassas som en alkoholist.

Många tankar en sen torsdagsnatt, men man tänker mycket, får man inte ut tankarna ibland så blir man tillslut helt galen, då är det kanske mentalsjukhuset som gäller istället.. Kanske inte så illa, men ändå.

Dagens blogg är tillägnad min underbara vän Sanna som låter mig klaga, skratta, hjälpa och dricka ihjäl mig på kaffe ihop med henne!

Tills nästa gång Ta det lugnt med alkoholen, man kan aldrig skylla sina misstag på någon annan än sig själv!